Bea

Ligger i sängen och fightas med migrän. Jag tog en Bamyl koffein som kom upp igen. Tog en Ipren i ren desperation. Ipren brukar aldrig hjälpa, men i brist på annat får man väl i alla fall prova. Skyndar på den eventuella effekten med en kopp kaffe. Ligger samtidigt och funderar över nyårs, det är alltså imorgon. Inget är planerat. Nej, vad gör man på nyårs egentligen? Super sig full och börjar det nya året med en rejäl bakfylla? Excuse me, men så urbota korkat det låter.

Mina nyårsaftnar har alltid bestått av lugna tillställningar med familjen och någon gång vänner till familjen. Förutom förra året, då det blev middag med en massa people. Men ändå, det har varit rätt lugnt. Jag har trivts bra med det. Är ju ingen festprisse direkt. Har aldrig lyckats bli full ens en gång. Visst, jag har provat. Trugats med olika alkoholhaltiga drycker. Men är dels rätt kräsen på den fronten. Och dels, efter några glas, sitter jag och längtar efter en kopp te istället. Ögonen har vid det laget börjat bli rätt tunga, jag känner mig trött och har i värsta fall fått ont i huvudet. Jag är väl tråkig då, men det där med överdriven alkoholkonsumtion är uppenbarligen ingenting för mig.

Fast varför dricker folk? För att minska på sina hämningar? Säga saker de inte vågat säga annars? Våga mer? HAHAHA. Jag HAR knappt några hämningar ens nykter. Dock så vet jag att vissa saker inte är så lämpliga att säga till vissa personer. Det beror på att jag har ett omdöme. I fyllan är det inte säkert jag skulle ha samma omdöme. Vilket skulle innebära att jag kanske skulle säga saker som sårade någon eller förstörde för mig själv eller någon annan. Det skulle ingen tjäna på. Så om man redan är en person som inte har några problem att göra och säga vad man vill redan i nyktert tillstånd, finns det då något positivt med att dricka sig full? Man slipper ju bakfyllan om man inte gör det.

Har nyss ätit en hel tallrik med nudelsoppa för första gången på ... Evigheter. Det var helt okej faktiskt, kanske för att jag var så hungrig. Under förmiddagen har jag varit i stallet. Jag blev lite irriterad när jag kom dit och såg att hästen inte var riden på två dagar, finns en bok alla skriver i och hon som var igår red inte för att hon kände sig "lite krasslig". MES. Jag kände mig också lite krasslig men gjorde ett tappert försök att ta ut pollen på en tur. Efter en kvarts ridning hade jag hunnit med att knacka bort snöstyltor under hovarna en gång redan och när nya byggts upp gav jag upp. Men, jag försökte i alla fall!

Kan tycka att folk kastar in handduken alldeles för fort. Så fort de börjar snörvla lite kan de varken jobba eller utföra någon form av ansträngning. Den dagen jag låter bli att gå till jobbet, rida eller göra något annat som innebär att jag lämnar någon i sticket, ligger jag hemma och SPYR. Innan det kämpar jag på. Jag har då inte dött av det hittils i alla fall.

Varje gång man är egoistisk och lat innebär det att någon annan kanske blir lidande. Jag vet inte hur det är för andra, men jag mår mycket sämre av det än jag mår av att vara sjuk på riktigt. Visst kanske man ska prioritera sitt välmående i första hand, men man klarar samtidigt mer än man tror.

Eller?

Igår gjorde vi verkligen ingenting. Såg filmer och åt godis. Ändå var det en dag jag verkligen uppskattade. Faktum är att det inte är ofta vi har sådana heldagar, alltid är det någon som jobbar. Men inte igår alltså. Det var fint, så fint. Jag tänkte faktiskt i mitt stilla sinne att om vi båda skulle vara arbetslösa losers så skulle det inte göra så mycket. Fast joo, det skulle vara ett problem i längden. Ett stort problem.

Idag ska jag till stallet under förmiddagen och sedan jobbar jag 16-24. Tillbaka till verkligheten alltså. Men det är ju denna verklighet som genererar några pengar. Inatt drömde jag förresten att vi bokat en resa till Rom. Italien, IGEN?! Nåja, det var ju bara en dröm. Om det inte varit det hade nog andra länder legat närmare till hands. Jag hoppas vi kan boka en resa till sommaren. Vet dock inte om det är lite önsketänkande som det ser ut i nuläget. Men men, det är drömmar som får oss att fortsätta framåt?

Idag har jag sprungit runt på stan för att för första gången sedan i typ sommras köpa lite kläder. Hade en sak jag planerat att köpa och det var röda byxor. Har velat ha det i flera år, haha. Gick på många affärer men det slutade med tre plagg från Cubus. Bland annat de efterlängtade byxorna och även två helt underbara tröjor, har spanat in modellen länge men nu när de var på rea slog jag till!



Phett nice! Men jag hoppas byxorna går ut sig lite, de är nämligen EXTREMT tighta!

Imorgon är det julafton. Jag har inte fattat det än och kan inte påstå att jag är särskilt brydd heller. Det var länge sedan julen var som den brukade. Förut längtade jag alltid till den goda julmaten och att träffa alla släktingar. När jag var riktigt liten såg jag fram emot julklapparna, minns glädjen när jag fick något jag önskat mig. Nu? Jag önskar mig inget längre. Förutom ett gymkort, utlandsresa och tatueringstid förstås. Annars anser jag mig nog ha allt jag behöver. BEA 20 ÅR HAR ALLT HON BEHÖVER. Jag börjar förstå föräldrarna när de önskade sig "snälla barn" till julklapp. Okej, jag önskar mig inga barn. Men i princip.

Något år hoppas jag att jag kan fira julen utomlands, gärna tillsammans med folk jag tycker om. Kan man fira midsommar i Turkiet kan man gott fira jul utomlands också liksom. Jag skulle inte kunna ge mig själv en bättre julklapp. En vit jul är väl allt bra överskattat? (Annars kan jag fira jul i Pamukkale, Turkiet. Vitt OCH varmt)


Jag i Pamukkale bland de vita kalkstensklipporna.

One year and a half. Long time ago.

Har varit och tittat runt på ett gym i stan, läst inlägg om viktökning och sett på "Du är vad du äter". Nu är jag grymt motiverad till att börja träna och äta rätt. När jag gör något vill jag ju gärna bli bäst på det också. Så nu satsar jag på att bli den mest vältränade och sundaste tjejen på gymmet. Först ska jag bara investera i ett (dyrt) gymkort och sedan är det all in som gäller. Jag ska få en snygg kropp, bli uthållig, vig ... You name it.

I början kommer jag nog ha ångest för att alla andra är mycket mer vältränade än mig. Men efter typ något år hoppas jag att det är ombytta roller! Haha.




Och detta är alltså ungefär vad jag har att utgå från. Fast bilderna är ett och ett halvt år gamla drygt. Men alltså utan att försöka skryta, med eller utan muskler var jag grymt snygg där! ;-) Och utan att försöka nedvärdera mig själv är jag grymt sunkig nu ...

Jag har, som ni ser i inlägget här under, en vision om att jag ska börja äta nyttigare. Nej, men skämt och sido. Faktum är att jag faktiskt skulle vilja äta sk. "bättre" mat, helt enkelt för att jag dels mår bättre av det och sedan så är det väl ändå mycket fräschare och godare också?! När jag ser den här tjejens middagsmenyer tänker jag att jag vill att mina ska se ut på ett liknande sätt. Kanske inte nödvändigtvis vegetariska, men i alla fall lite mer spännande och genomtänkta. Kanske får jag börja lägga ner mer tid på att göra middagsmenyer. Mmmm ...

Idag på jobbet smällde jag knäet i en garderob och haltar numer runt på ett stelt ben. Frågor på det?

Jag är inte så himla missnöjd med mitt liv ändå. Trots att jag har ett jobb som många ba "amen det skulle jag aaaldrig vilja jobba med" Det passar inte alla. Men jag tycker faktiskt om det. Att det dyker upp nytt folk hela tiden och att man ska skynda, skynda, skynda, leverera, leverera, leverera. Jag tycker det är förbaskat roligt! Visst, efter fem timmar på det viset om man råkar vara förkyld också kan man börja känna sig lite avslagen. Men ÄNDÅ, skulle jag vilja byta det mot något lugnare? NEJ FÖR FAN.

Det är något visst när man har stressat som en galning fram till driveluckan och får höra ett glatt överraskat "vad fort det gick!" Eller när man står och tittar på någon som inte jobbat lika länge som en själv och inser att "shit vad bra h*n blivit!" Det är förbaskat roligt att se folks utveckling och jag har inga problem med att de kanske blir mycket bättre än mig trots att de börjat senare. Jag tycker om när allting bara funkar, när det känns som att man kan läsa varandras tankar och verkligen jobba som ett team! När man kommer in i ett flow och alla är på topp.

Visst söker jag lite sporadiskt efter andra jobb. Jag hatar att jobba natt och det är verkligen en del jag gärna skulle slippa. Fulla ungdomar liksom ... Jag skulle aldrig gå ut på krogen och träffa dem fullt frivilligt. Jag hatar att jag är provanställd på 20 timmar i veckan och inte heltidare. Men jag älskar tempot, teamkänslan, det.

134 är siffran på hur många jobbtimmar jag lyckats skrapa ihop denna månad. Inte ens en heltid. TÄNK OM jag haft en heltid, då skulle jag typ känt mig rik. Jag skulle nog haft ett ganska bra liv eftersom jag skulle haft råd att unna mig saker. Då skulle jag nog satsat lite på mitt utseende och typ blivit coolast i världen. TYP, jag sa TYP.


Typ old pic. Det var typ skollov och jag hade typ tråkigt. Jag såg typ creepy och inte så tjejig ut. Inte så coolt.

Fast det kanske är lika bra att jag inte är rik. Det skulle bli sååå jobbigt att grubbla över vilken frisyr och hårfärg man skulle ha, vilka kläder man skulle köpa och allt sånt som jag inte ser någon anledning till att bry mig om nu. Såå himla jobbigt. Eller inte.

Make me rich!

I feel like crap! Mitt huvud/ nån skum spänning i nacken, håller på att ta kål på mig. Migrän/ spänningshuvudvärk, whatever. Ge mig något STARKT! Det känns lite löjligt att man går till läkare med detta problem, får remiss till en sjukgymnast och får lära sig stå och gå rätt. Just nu hjälper den kunskapen inte mig ett skit. Jag har ont och vill ha något som hjälper mig att ta mig igenom dagen, någon form av tabletter skulle nog inte skada. Men icke, jag fick snällt nöja mig med en receptfri Bamyl koffein idag som inte hjälpte ett dugg.

Och jag ska jobba idag och det kommer bli ett helvete om detta inte ger med sig snart. Men jag vägrar sjukanmäla mig. Vägrar. Sju och en halv timmes jobb blir en hel del pengar som jag inte har råd att avstå från bara för att jag mår dåligt. Men jag kommer bli förbaskat hungrig med tanke på att jag inte ens lyckats få i mig en hel macka. SUCK. Kul, verkligen. Vart kan man hitta en vettig läkare som tar ens problem på allvar? Han jag har för magen är suverän men jag antar att han inte är huvudspecialist också. SUCK.

Om det inte var så himla lång utbildningstid för att bli läkare skulle jag LÄTT utbilda mig och bli världens bästa och mest sympatiska huvudspecialist. Men icke att min kropp klarar fyra år av stillasittande. Jag klarar ju inte ens en halvtimme ...

Jag är en väldigt rastlös själ, så lediga dagar som denna går hjärnan på högvarv. Jämt och ständigt tjatar jag om att jag vill resa någonstans. Men då måste jag jobba så mycket jag bara kan. Det fanns ett ledigt pass ute på torsdag. Jag tog det inte eftersom jag ska till stallet då. Någonstans har jag även börjat inse att jag måste leva i nuet också. Kan inte bara leva för att någon gång i framtiden kunna göra eller köpa någonting.

Nyårsafton börjar närma sig. Det känns därför som en idé att skriva en lista över saker jag vill hinna med under 2012. Frågan är bara vad jag vill. Ärligt talat måste jag nog ta mig en ordentlig funderare över det. Det ska vara saker som är realistiska, som jag kan uppnå under det året. Och jag ska vara beredd att jobba för det.

Såhär skulle mina mål för 2012 kunna se ut:

- Skaffa ett till jobb eller ett heltidsjobb, för att öka min inkomst.
För att kunna uppnå detta måste jag skriva cv:n och ge mig ut och söka en massa jobb.


- Tatuera mig.
För att kunna uppnå detta måste jag boka en tatueringstid.


- Resa till någon cool storstad (New York, Tokyo, Paris osv.)
För att kunna uppnå detta måste jag öka min inkomst kraftigt.


- Resa till något varmt land (Turkiet, Marocko osv.)
För att kunna uppnå detta måste jag boka resan och spara pengar för den)


Osv. Osv.

Idag har jag jobbat. Kan känna ibland att det blir lite jobbigt när allt som kommer ur min mun är pure irony, eller bara någon kommentar som kändes klockren ... Men lite taskig. Jag hoppas och tror väl inte att folk i min omgivning tar åt sig, men om de gör det skulle det kännas jobbigt. Det händer faktiskt att jag ångrar sådant jag säger. Rätt som det är träffar en kommentar fel och någon tar åt sig och mår dåligt över det. Men när orden redan är sagda är de ack så svåra att ta tillbaka. Då måste jag ju, gud förbjude, ge en komplimang till någon! Det skulle ju nästan förstöra min image. Men jag skulle vilja ibland. Att jag vill.

Kanske borde jag jobba på det.

Har varit i stallet idag och bara pysslat på utan att stressa. Tänkt på allt och ingenting och bara mått allmänt väl. Ingen som bryr sig om hur man ser ut eller hur bra man presterar. Skönt var ordet. Om en stund ska jag bege mig mot tvättstugan för att beta av lite från den enorma tvätthögen. Kan inte påstå att jag är det minsta peppad, bara väldigt trött, men det måste ju göras i alla fall. Sedan måste jag äta och ta en välbehövlig dusch. Gaaah, jobbigt!

Jag ska försöka le och vara glad. Inte låta en enda person trycka ner mitt humör till botten. Tyvärr är jag en sådan person som påverkas väldigt mycket av humöret på människorna i min omgivning. Men nu får det vara slut med det!Bara för att vissa verkar vara irriterade och griniga för jämnan vill jag inte också behöva vara sådan! Så istället för att påverkas ska jag verkligen försöka bli den som själv påverkar. Eftersom att jag i grund och botten är en himla glad och positiv person som inte retar upp sig för småsaker utan har en rätt lång stubin (så länge jag ätit i ordning), vore det väl roligare om folk tog efter mig. Kan väl jag tycka i alla fall.

Så nästa gång någon klagar ska jag bara le och nicka. Le och nicka. Snacka om provocerande. Och all kritik jag anser att jag inte var värd, ska bara rinna av mig som vatten. Jag VET ju att jag inte är så himla dålig. Varje gång någon överraskat utbrister "vad fort det gick för ovanlighetens skull!" eller man får höra att "vad bra du var idag!" så vet man ju, inte sjutton är jag värdelös. Inte alls. Vissa människor har problem. Jag tänker inte låta deras problem bli mina.

Jag kan inte förstå att det finns människor som inte verkar förstå att de påverkar sin omgivning på ett negativt sätt genom att klaga på allt och alla. Antingen förstår de inte eller så bryr de sig helt enkelt inte. I vilket fall som helst tycker jag det är helt sjukt. För vem vill vistas i ett klimat där man har ont i magen för att man är så rädd för att göra fel och inte räcka till. Vi är alldeles för dåliga på att uppmuntra varandra och se det positiva i var och en. Jag har börjat lära mig, men jag vet att det fortfarande kan komma onödiga pikar ur min mun också. Jag kan fortfarande tänka negativa saker om personer, men jag har börjat rannsaka mig själv och ställa frågan om det är värt det. Ingen vinner något på att jag tycker illa om en person. Allra minst jag själv.

Visst, folk gör fel ibland. Det är mänskligt att göra misstag. Men att påpeka det för dem varenda gång blir bara ett irriterande och onödigt störningsmoment som drar ner stämningen i gruppen. Det drar ner självförtroendet hos osäkra individer vilket leder till att de i slutänden inte kommer våga göra någonting med rädsla för att göra fel. Är det så vi vill ha det? Eller vill vi att folk ska våga ta egna initiativ och inte behöva fråga om allt. I så fall måste vi låta dem göra fel och inte göra någon stor grej av det.

Le och nicka.

Det finns inga ord. Ingenting att säga. Har börjat inse att vissa aldrig kommer bli nöjda oavsett hur mycket man försöker göra rätt. För synen på vad som är rätt ändras från gång till gång och kraven ökar i takt med att jag lyckas bättra mig på någon punkt. Det är oerhört förvirrande. Jag vill sluta bry mig, men det är inte så himla lätt. Jag vet inte vad jag ska säga. Vad jag kan säga. So I say nothing at all.

Det fanns en tid då jag hade orken att tala om för folk vad jag tyckte. Nu orkar jag knappt ens andas. Ja, då är det lite mycket begärt att jag ska hitta det där modet att riktigt stå upp för vad jag tycker. Men det skulle så väl behövas och det finns ett antal personer jag skulle vilja säga ett och annat. Orkar bara inte göra det. So I say nothing at all. Absolut ingenting. Även fast det håller på att kväva mig.

Efter Italienresan i oktober har mitt ressug inte varit fullt lika starkt som vanligt. Men nu, inte ens två månader senare, är det tillbaka med sin fulla kraft. Jag fryser konstant både utomhus och inomhus och börjar ana att jag är en förklädd asiat som egentligen är född i typ Thailand. För visst skulle jag onekligen trivas bättre i ett varmt land.

Men det finns inte så mycket att göra åt saken antar jag. Nu råkades jag födas här i kalla Sverige och får väl helt enkelt leva med det. Men ibland, några gånger per år kanske, skulle det vara skönt att fly bort. Åtminstone någon vecka åt gången. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Jag får work like an idiot så kanske, kanske ...


Maranello.

Min lilla röda bil har sedan igår en buckla i plasten på högra bakpartiet. Nummerplåten där fram är lite invikt och färg har skrapats bort på vänstersidan, kanske sitter något lite löst också. Det är ganska lindrigt med tanke på att jag och min pärla hade en nästan-dejt med mitträcket på e4:an. Vi hade även en nästan-dejt med bakomvarande bilar. Ja, det gick nämligen lite för fort. Helt plötsligt skar jag tydligen ner lite i snön, försökte räta upp bilen och fick sladd. Snurrade två varv och såg mitträcket skrämmande nära. "Nu dör jag" tänkte jag. "Om inte mitträcket klyver bilen i två blir jag påkörd av bilen bakom mig.

Sedan stannade bilen. Jag lyckades hitta bromspedalen. Konstaterade det mirakulösa. Att jag klarat mig undan utan knäckt nacke. Ja, utan några skador alls faktiskt! Benen skakade av chocken och bilarna bakom mig stannade för att se hur det gått för mig. "Jag såg bara ett stort snömoln!" sa kvinnan som var först ut. Mannen som kom efter var snabb med att spänna fast en bogserlina på min bil och dra upp pärlan som strandat i snön vid mitträcket. Han var tydligen polis i vanliga fall, men idag var han bara medmänniska. Förklarade att det inte skulle göras något av det. Huvudsaken var att jag klarat mig oskadd. Han anade nog att jag lärt mig något ändå.

Anledningen till att jag varit ute där på e4:an över huvud taget, var att jag hämtat bröd i Luleå som skulle levereras till jobbet. Det var alltså bara att fortsätta vidare och vara glad för att brödet inte slungats ut genom bilrutan och landat i en snödriva. Brödet levererades. Någon arbetskamrat påpekade att jag var sen. Jo, det var ju just för att undvika att bli sen som jag körde alldeles för fort. Det var ju därför det gick som det gick. Aldrig mer att jag ska bry mig om ifall någon tycker jag borde kommit tio minuter tidigare. För det kanske slutar med att jag inte kommer fram alls.

Har inte bloggat på flera dagar. Varför skulle jag? För att berätta om att jag varit ledig torsdag, fredag och så idag. För att berätta om att jag, JAG, nyss tackat nej till ett tio timmars jobbpass. Varför? Kanske kände jag bara för att någon gång vara hemma och vårda min relation. Är det detta jag ska berätta om, eller ska jag istället berätta om all frustration och ilska jag känt de senaste dagarna. Vad jag än funderar över att skriva blir frågan densamma, varför? Varför skulle jag skriva det?

Så jag skriver ingenting. Tror ingen bryr sig heller. Varför? Varför skulle de?

En flummig zombie med rödsprängda ögon har sin sista jobbdag idag innan det blir tre dagars ledighet. 54 timmar har jag spenderat på jobbet de senaste sju dagarna. Förkyld och jävlig känner jag mig. Telefonen kommer antagligen vara avstängd torsdag-lördag. Tror mitt jobbrekord ligger på 13 dagar i rad men då hade jag inte enbart stängningar och jag var inte förkyld. Ärligt talat tror jag denna ledighet är välbehövd.

Jag funderar på att ägna mina lediga dagar åt att gå på stan och kika efter julklappar. Julafton närmar sig trots allt med stormsteg och lite klappar har väl mina nära och kära gjort sig förtjänta av. Jag brukar dock ha svårt för att hitta något, den där ultimata julklappen verkar aldrig vilja dyka upp. Men försöka går ju.



Förresten, det har ju kommit lite snö! Inte så mycket som på bilden, men lite. Det innebär att det är kallt och jävligt, jag får snö i skorna och bilen snöar över. Börjar bli lite sugen på en utlandsresa, men just nu känns den drömmen långt borta. Suck.

Min blogg tycks ha förvandlats till en blogg för matlagning och bakverk. Antagligen får jag döpa om den till "Beas kök" eller något. Eller så får jag helt enkelt försöka skapa lite variation. Vi kan väl börja med en sneakpeak från vårt vardagsrum (där jag inte spenderar fullt lika mycket tid som i köket).







Ärligt talat är det inte min förtjänst att det ser fint ut. Inte det minsta faktiskt. Jag har helt enkelt inte haft tid att fixa något! Men att ha en alldeles egen inredare är väl inte fel det heller?

Har ägnat dagens vakna timmar åt att laga till en köttfärspaj, titta på Copycat singers med Nanne Grönvall och läsa lite ur Liza Marklunds nyaste bok. Lite ensamt kanske, men ändå en fin dag. Ikväll blir det jobb.

Har varit i stallet under förmiddagen och ridit Lillan. Ätit en matlåda från någon dag tillbaka och konstaterat att mat är godast när den är nylagad. Nu funderar jag över vad jag ska göra härnäst. Jag har över två timmar på mig som jag kan utnytja till något kul. Kanske skulle man äntligen göra slag i saken och baka chokladrutor/mockarutor/snoddas. Jo, kanske det.