Bea

Ibland förstår jag mig inte på mig själv. De senaste dagarna har jag sovit som en sten så länge jag bara kunnat. Igår somnade jag sent då jag låg och såg en bra film ... Och vaknar tidigt?! Min inbyggda väckarklocka tyckte kanske inte det räckte med en halvtimme för mig att göra mig klar innan jobbet. Den kanske har rätt, det är ganska skönt att ta det lugnt på morgonen.

Läste just en blogg om Japan och blev vansinnigt sugen på att åka dit. Det verkar finnas hur mycket kul som helst där. Men men, lär dröja ett tag innan den resan blir av. Dock ska den bli av en dag!

Nu ska jag göra mig klar för jobb ...

Igår hittade jag någonting på Ica Kvantum som gjorde mig lycklig. Det finns sojaost! Ost är nog det jag saknat mest med att inte tåla mjölk. Men nu är problemet alltså löst och det gör mig så glad. Jag älskar verkligen ost. Så nu på morgonen har jag ätit några smörgåsrån med sojamjukost och ett ägg. Gott! Nu blir det lite enklare att hålla sig till sådant jag tål, helt klart. Jag önskar mig sojaost i alla former i julklapp om någon undrar, hehe.

Idag ska jag jobba och detsamma gäller för resten av helgen. Bra, det innebär mer pengar att köpa sojaost för. Nä, jag skojade bara. Det finns rätt mycket andra grejer som jag måste prioritera före. Rätt dyra grejer. Nyligen försvann en stor del av vårt sparkapital då vi köpte golvvärmegrejer. Det var ändå saker vi skulle ha, så det var bra. Men nu gäller det att försöka spara så mycket som möjligt till det nya köket. Jag är inte förtjust i att låna så allt man kan spara är guld värt.

Nu måste jag göra mig färdig inför jobbet. Dock är det svårt att stiga upp ur soffan med en katt som ligger och spinner nöjt på ens bröst. Men se så lägligt, nu gick han. Han måste ha läst vad jag skrev. Duktig katt!

Det känns lite synd att valet att äta bra mat nästan har valts bort pga. att det helt enkelt är för dyrt. Jag menar, tänk er att jag står på affären. Jag väljer mellan en falukorv som ger ungefär fyra måltider eller två avokado som i bästa fall ger två mellanmål. Priset för de två olika produkterna är ungefär samma. Då är det ju en no-brainer ... Jag tar falukorven.

Och sen står man där och väljer mellan lokalproducerade grönsaker eller importerade. En spansk gurka kostar en bråkdel av priset som man får betala för en svensk gurka. Åter igen en no-brainer. Jag tar den spanska gurkan. Samvetet blir lidande, men ekonomin bättre.

Någonting måste ju vara fel när en grönsak är dyrare än en gris. När en gurka som odlades här i närheten är dyrare än en som flugits hit från ett avlägset land. Men det är så det är här. Kanske är det en av anledningarna till att det lockar så mycket att flytta till ett varmt land. Ett land där du kan gå på en marknad och köpa billiga, lokalproducerade grönsaker.

Jag antar att det enda man kan göra är att odla själv. Men jag kan ju å andra sidan inte ens hålla liv i en blomma.

Jag lever lite som en överviktig människa på diet. När andra äter en pizza tar jag en sallad. Inte för att jag alltid känner för det, men för att konsekvenserna av att äta en pizza kan vara förödande. Att tvingas att äta nyttigt trots att man aldrig går upp i vikt kan vara frustrerande.

Och ibland trillar jag dit. Trycker i mig ett bröd, fika eller gräddglass. Mer, mer! Likt en svullande tjockis. Bara det att jag minskar i vikt istället för att öka. Först börjar lederna göra ont, sedan magen och tillslut gör det ont nästan överallt. Snacka om att svika sin kropp!

Nu är jag på väg mot rätt håll efter en lång tids syndande. Äter en morot istället för kakor. Jag älskar allt som är gott, det är frustrerande att inte kunna äta vad man vill. Men alternativet är ännu mer frustrerande.

Jag önskar att min kropp fungerade som normala människors. Att den enda konsekvensen av att äta onyttigt var att gå upp i vikt. Det hade varit så lindrigt, så lindrigt. Jag avundas de som kan gå upp i vikt.

Igår köpte vi en tv-bänk. Det var precis en sådan som jag sett ut. Fast betydligt billigare då den var några månader gammal. 700 spänn, vilket fynd! Jag älskar att göra bra affärer och den passar så perfekt i vårat vardagsrum.

 

Har hamnat i sängen, nyduschad efter en arbetsdag. Skulle egentligen bara in i sovrummet för att hämta något att ha på mig, men ack så inbjudande sängen såg ut. Dörren är stängd så man kan väl säga att jag gömt mig för djuren, haha. Men ibland vill man bara ha lugn och ro och ingen hund som flåsar en i ansiktet.

Ligger och följer en budgivning på facebook på en tv-bänk. Eller budgivning och budgivning, jag är den enda som lagt bud för ingen annan verkar kunna bestämma sig och inte är någon budtid satt heller. Lite irriterande faktiskt, jag vill ha den och jag vill ha den nu!

Men snart kommer min älskade sambo hem och då ska vi säkert laga nån mat. Då de senaste dagarna bestått av återkommande, kraftiga magkramper kan jag dock inte påstå att mitt förhållande till mat är lysande för tillfället. Men det blir nog inte bättre av att inte äta heller, även om det verkligen känns som att mat är roten till allt ont. Det är synd, för vanligtvis älskar jag mat ...

Har suttit och surfat runt på nätet efter julklappar, utan framgång. Det är verkligen svårt att hitta någonting som känns riktigt värt. Om jag ser till vad jag själv skulle gilla så ligger upplevelser av alla dess slag i topp. Men det är inte så lätt att hitta något som dels gärna är här i närheten och dels inte kostar en förmögenhet. Så frågan återstår ... Vad ska man hitta på?

Ledig idag. Fast jag har planerat in att skriva på ett nytt projekt jag påbörjat. Faktum är ju att jag älskar att skriva. Förut kom orden lättare, kanske skrev jag för att det var någon form av verklighetsflykt. Idag kan jag inte riktigt skriva av den anledningen. Så nu skriver jag kanske mer för att orden är som en gammal vän som jag inte vill släppa.

Problemet är bara att jag är så vansinnigt självkritisk. När jag läser igenom mina texter hittar jag vartenda litet fel och undrar vem tusan som skulle vilja läsa den där smörjan. Kanske är det någonting som många författare upplever, men i mitt fall vet jag ju inte om tankarna är befogade. Jag är ju ingen erkänd författare, jag är ju bara ... Jag. Men jag ska ge det här projektet en ärlig chans i alla fall. Någon gång är det dags att satsa och jag känner att tidpunkten kanske är den rätta. Det må bära eller brista!

Det är sällan jag känner mig hundra procent nöjd med min tillvaro. Inte ofta som jag bara är helt och fullt lycklig. Jag vet inte vad det beror på. På pappret har jag så mycket jag bara trodde jag kunnat drömma om. Ändå kan jag ibland känna att jag bara vill lägga mig ner och grina. Den enda anledningen jag kan komma på är att jag måste ha någon form av diagnos. Men jag har läst på, hittar ingen som passar mig riktigt.

Om mina slutsatser stämmer har jag väldigt lite av alla tänkbara bokstavskombinationer. Eller så har jag helt enkelt ingen alls. Men då vet jag inte vad som ska förklara varför jag har så svårt med att finna ro inom mig. Varför jag helt plötsligt kan bli deppig när jag borde vara glad. Är folk i allmänhet så, bara att de är bra på att dölja det?

Värst är det när jag får tid att tänka. På jobbet går det jättebra för då är jag sysselsatt hela tiden. Men när jag sitter ensam hemma och hjärnan sätter igång. Då kan jag ibland bara känna att jag vill skrika rakt ut. JAG ORKAR INTE. Men det gör man ju inte.

Tiden har gått fort och vi är nu inne i november månad. Konstigt nog har jag redan ett sug efter julen. Vill plocka fram julpynt, baka och fixa julklappar. Ska det nu ändå vara snö kan man ju lika gärna ta fram det bästa av årstiden liksom. Julen alltså. Men det får nog ändå vänta lite till, än är det väldigt tidigt.

Idag jobbar jag till stängning. Fram tills dess att jag börjar har jag inget speciellt planerat, ska försöka laga middag bara. Har påbörjat ett projekt att rensa ur våran överfulla frys, så det blir nog något därifrån idag. Köttfärssås med något kanske. Jo, så får det nog bli. Inte så spännande men det funkar.

Nu ska jag kika på lite tyger. Efter att jag fick symaskinen har en helt ny värld öppnat sig!