Bea

Imorgon är det julafton. Jag har inte fattat det än och kan inte påstå att jag är särskilt brydd heller. Det var länge sedan julen var som den brukade. Förut längtade jag alltid till den goda julmaten och att träffa alla släktingar. När jag var riktigt liten såg jag fram emot julklapparna, minns glädjen när jag fick något jag önskat mig. Nu? Jag önskar mig inget längre. Förutom ett gymkort, utlandsresa och tatueringstid förstås. Annars anser jag mig nog ha allt jag behöver. BEA 20 ÅR HAR ALLT HON BEHÖVER. Jag börjar förstå föräldrarna när de önskade sig "snälla barn" till julklapp. Okej, jag önskar mig inga barn. Men i princip.

Något år hoppas jag att jag kan fira julen utomlands, gärna tillsammans med folk jag tycker om. Kan man fira midsommar i Turkiet kan man gott fira jul utomlands också liksom. Jag skulle inte kunna ge mig själv en bättre julklapp. En vit jul är väl allt bra överskattat? (Annars kan jag fira jul i Pamukkale, Turkiet. Vitt OCH varmt)


Jag i Pamukkale bland de vita kalkstensklipporna.