Bea

Det har varit en extrem jobbhelg som inneburit en nästan total dygnsomvändning. Inte konstigt att jag mådde minst sagt illa igår och det kändes som att jag skulle spy så fort jag rörde på mig. Men nu väntar tre riktigt lugna dagar. Jobb 11-18.30 idag och imorgon för att sedan vara ledig onsdag. Dagpass passar mig riktigt bra och det är då jag är som mest på hugget och mår som bäst. Men jag kan ju erkänna att det var tungt att kliva upp i morse vilket väl inte är så konstigt med tanke på hur helgen sett ut.

Det var en liten uppdatering ur mitt liv just nu. Jobb, jobb jobb. Fem dagar denna vecka och fem dagar nästa vecka. Jag kan riktigt höra hur pengarna trillar in i spargrisen och se hur mina drömmar kommer allt närmare verkligheten. Awesome!

Jag blir så less på allt tjat om ungdomsarbetslöshet. Ja, för ärligt talat tycker jag inte det är så konstigt att folk går arbetslösa när man ser hur låg arbetsmoral många i ens egen ålder har. Som vissa idioter som öppet uttrycker att de inte vill slösa bort sitt liv på att jobba och tycker de ska kunna sitta hemma medan pengarna bara rullar in på kontot. Så finns det ju andra som bara klagar på att det är såå tråkigt att jobba och jag antar att de har en jättetrevlig stämning på jobbet när ingen egentligen vill vara där. Kanske är det samma personer som sjukanmäler sig från jobbet en lördagmorgon för att de är så himla bakfulla. Andra kommer bara en kvart för sent och verkar inte ett dugg stressade ens en gång.

Skräckexempel finns att se överallt och jag tycker de är läskigt många. Det känns ju inte direkt som att folk är särskilt måna om att behålla sitt jobb om de väl lyckats få ett. De tycker de ska göra så lite som möjligt och aldrig behöva offra något, men lön ska de ha. Om jag var arbetsgivare skulle jag totalvägra alla dessa idioter jobb. Skulle inte ens ta emot dem om jag fick bidrag för det.

Själv kan jag helt öppet och ärligt säga att jag tycker om att gå till jobbet. Jag vill vara där och jag vill göra mitt bästa för att förtjäna min lön. Det finns extremt många andra som också skulle kunna göra mitt jobb och jag är på inget sätt oumbärlig. Jag vet det och jag vet att man inte får något gratis. Så ska jag ha ett jobb ska jag förtjäna det, annars kan de lika gärna ge det till någon annan. Och ja, då har ju inte jag någon inkomst och kan göra sådant jag gillar. Så jag undrar bara, hur de tänker, de som klagar och som missköter sitt jobb? Har de faktiskt en längtan efter att leva på socialbidrag? För mig skulle det vara det ultimata misslyckandet.

När blir man helt och hållet tillfreds med sin tillvaro? Det känns som att jag har en lång väg att gå innan jag är där. Står ständigt och stampar och vill framåt. Vill ha någonting att längta till och vill ständigt ha nya mål att sträva mot. Det ska helt enkelt hända saker för att jag inte ska bli först uttråkad och sedan få en känsla av att allting är totalt värdelöst.

I dagsläget skulle jag vilja:
- Komma bort från att jobba nattskift så jag får en möjlighet att må bra.
- Skaffa en tatuering.
- Flytta till ett större boende.
- Börja planera en resa för sommaren 2012.
- Komma på vad jag ska bli när jag blir stor.
- Köpa en Lexus-soffa.
- Börja rida regelbundet på en häst jag kan utveckla och utvecklas med.
- Baka mer, både bröd och fika (men det förutsätter att jag har en större frys).
- Ta upp träningen igen.
- Bli bättre på att ta emot beröm och att dela ut det till andra.
- Lära mig att släppa kontrollen och lita på människor.

Men jag vet inte, vill jag vara helt tillfreds med min tillvaro? Om jag varit det hade jag ju antagligen inte varit här jag är idag. Jag hade inte flyttat hemifrån om jag inte haft en stark längtan till något nytt och jag hade aldrig träffat min pojkvän om jag inte velat prova något jag aldrig tidigare provat. Jag hade inte haft det jobb jag har idag om jag inte tröttnat på att plugga och då hade jag inte lärt känna några nya människor och jag hade antagligen inte haft råd att åka till Italien.

Inget av det jag gjort är något jag ångrar och om jag inte gjort det hade jag inte varit den jag är idag. Om jag alltid harvar i samma gamla spår kommer jag ju aldrig utvecklas som människa eller få några nya upplevelser. Så jag antar att jag inte vill vara helt och hållet tillfreds.

Jag orkar inte. Jag fattar inte hur jag ska orka. Det finns nog seriöst ingen människa som är mindre lämpad för nattjobb än vad jag är. Eller ja, det finns nog ingen som är mindre lämpad för att över huvud taget vara uppe på natten som jag är. Jag är en inbiten dagslända som kliver upp kring 08.30 och går och lägger mig kring 22.30. På natten är jag död. Försöker jag vara vaken på natten fungerar inte tankeverksamheten, jag börjar må dåligt och huvudet bara snurrar, snurrar, snurrar. Och det kan ta flera dagar innan jag känner mig riktigt normal igen. Men jag har väl inte så mycket till val. Antar att jag inte ska klaga. Det är bättre än inget, bättre än att leva på socialbidrag och framförallt är det jobbtimmar. Man ska väl ha några riktigt hårda år innan det börjar gå lättare antar jag. Och jag trivs, jag trivs så himla bra och jag vill inte riskera något genom att klaga. Men just nätterna är mörka på alla sätt och vis. Så är det bara.

Toastolen här hemma har gett upp. Jag ringde alltså HSB och gjorde en felanmälan, så de skickade en gubbe. Den där gubben i sin tur anklagade oss för att ha haft upp toastolen och tagit sönder den. Ehh ... Ja, i alla fall så sa han att de skulle skicka någon att fixa det eventuellt idag eller imorgon. I värsta fall fick vi väl använda en hink. EN HINK?! Jo tack, det är livskvalitét det. Han lämnade mig med en sönderskruvad, totalt oanvändbar toastol.

Som tur var ringde en annan man för en liten stund sedan och sa att de ska komma och sätta in en ny toastol om ca en kvart. Tack gode gud!


Hmm ...

Jag är 20 år. En siffra, ett slutgiltigt bevis för att jag är vuxen. Nu går det inte längre att gömma sig bakom tonårens omogenhet. Men jag vet inte om det känns som att jag är vuxen, eller som att jag någonsin kommer bli det fullt ut. När jag tvättar, diskar, ringer hyresvärden och gör en felanmälan ... Hela tiden när jag gör vuxengrejer känns det som att jag leker vuxen. Som att det inte är på riktigt.

Men jag har lovat mig själv att jag ska vara en mogen och ansvarstagande vuxen från och med nu. Efter att ha levt i 20 år är det liksom ändå dags. Och då menar jag inte att jag ska sluta ha roligt och börja vara sådär dödande seriös jämt. Nej, jag menar helt enkelt bara att mitt hem inte längre ska se ut som en svinstia och att jag ska klara att ringa viktiga samtal själv istället för att andra ska göra det åt mig. För jag vet ju att jag klarar det.

Katedralen i Florens var inte direkt liten ...


"Följ med så får ni se!"


Insidan av katedralen.


My lovely love inne i katedralen.


Sedan fortsatte vi vidare för att utforska staden.


Vi var såklart tvungen att köpa italiensk glass som vi åt med vattnet som utsikt. Gott!


Och utsikten var det inget fel på.


"Jag vill ligga och sola på gräsplätten!"


Vi fortsatte vidare och upptäckte en fascinerande "staty" som rörde på sig när man gav pengar.


En posande blottare såg vi också ...

På tisdagmorgonen tog vi alltså tåget till Florens, som för övrigt hette något helt annat på italienska. Vi började fundera om vi klivit på rätt tåg, men frågade några danskar som bekräftade att vi skulle hamna i rätt stad. En dag ägnade vi alltså åt att upptäcka Florens, som var en vacker stad med mycket arkitektur att se. Shoppinggator fanns också i massor, som en hel lång gata med enbart juvelerare, det var lite häftigt. Vi åt "hummerpasta" som inte var hummer utan scampi och mådde väl ändå rätt väl. Bilderna får tala.

I helgen jobbar jag tre långpass som alla går till stängning. Jag är asförkyld och kan knappt svälja på mornarna utan att det tar emot nåt så fruktansvärt. Det är tur att jag fortfarande har två dagar på mig att bli frisk, jag får helt enkelt intensivvila tiden som är kvar. Skulle egentligen ridit imorgon men insåg motvilligt att det bara var att glömma. Någonstans måste jag ändå försöka vara lite snäll mot min kropp eftersom det är den enda jag har. Men jag hatar ju att vila och jag hatar att "svika" folk som räknat med mig. Men ibland får man helt enkelt konstatera att man inte kan räcka till hur gärna man än vill.

Jag är trots allt inte mer än människa.

Blev övertalad att luncha med en bekant och en vän till henne idag på Thai Garden. Planen var ju annars att sitta hemma och vila hela dagen, men ärligt talat är mitt sociala liv inte så himla stort att jag tackar nej till lite socialt utbyte när tillfälle ges. Lunchbuffén var god i alla fall och trevligt var det.

Sedan jag kom hem har jag hunnit sätta i en tvättmaskin i ett försök att få bort den stora mängden smutskläder som fyller en stor påse och en hel tvättkorg. Nu sitter jag mest och tar det lugnt, lyssnar på Piteå-fm i mobilen och tänker på livet i största allmänhet medan jag väntar på att tvätten ska torka i tumlaren.

Jag tror jag gått in i en otursperiod i livet just nu. Hade mitt flyt och kände att tillvaron var riktigt lyxig med resan till Italien och Åbo-kryssningen. Sedan kom bakslaget idag med en preliminärskatt på firman som tydligen ska betalas in eftersom att pengarna från förra året som jag fryst på skattekontot inte tillgodoses mig förrän i december. Varför jag över huvud taget har en firma är något jag frågat mig många gånger, så lite verksamhet som jag har kan jag lika gärna avregistrera. Men hur som helst, visst, jag klarar mig väl ekonomiskt ändå och får tillbaka pengarna i typ december. Men jag tycker inte om när pengarna strömmar ut från kontot och det försätter mig i en viss otrygghetskänsla.

Men jag får väl hitta på något sätt att försöka vända den negativa trenden. Tjata om sinnessjukt mycket jobb kanske?

Tillbaka till vardagen och känslan av att aldrig vara tillräckligt superb. I jobbet kan jag väl känna att jag landat i alla fall, men privatlivet får jag ingen ordning på. Det är så mycket som förväntas av en. Städa, tvätta, diska, laga mat, handla mat ... Och som kvinna i hemmet känner man ju ändå något slags ofrivilligt ansvar för att detta blir gjort. När man sedan misslyckas, tja, då är det ju lätt att känna sig som en rätt värdelös partner.

För de finns faktiskt, superkvinnorna som GÖR allt och lite till. Som håller hemmet rent och fint, har maten klar på bordet när gubben kommer hem och håller reda på vilka tider han har rast på jobbet och det möjligtvis är okej att skicka små gulliga sms.

Allt detta medan jag sitter som ett stort frågetecken och funderar på vad jag ska bli när jag växer upp. Med ett smått kaotiskt huvud som inte har en tanke på dammtussarna på golvet. Visst försöker jag väl bli någon att vara stolt över. Men varenda cell i mitt huvud skriker "FAIL".

För det räcker ju inte heller med att sköta hemmet. Förutom detta ska du ha ett eget liv, träffa vänner och utöva fritidsintressen. Du ska göra karriär och följa dina drömmar. Allt detta för att utgöra bilden av den perfekta människan, kvinnan och partnern. Det verkar faktiskt lätt för alla andra. But I don't know if I can do it all.


FAIL, FAIL, FAIL.

Taxichaffisen visade oss Ferraris bana. Ferarribilarna susade förbi fort, fort.


På Ferarrimuseet.


Vi provade givetvis Ferrari-solglasögon. Billigt givetvis ...


Cafébesök i väntan på bussen.


Såhär kunde det se ut.


Och såhär. En kyrka.

Så började alltså måndagen i Italien. Med besök i Maranello för att ta en titt på Ferrarimuseet. Mycket annat fanns inte att se i staden och de butiker som fanns var stängda. Vi var tydligen där fel tid eller något. Men Ferraribilar fick vi se i alla fall, och det var ju huvudsaken.

Maranello, Modena, Bologna, Florens och Venedig på tre dagar. Sedan Åbo-kryssning. Så har veckan sett ut. Hektiska dagar har det varit. Bilder och reseberättelse dyker upp när jag kommit hem från Stockholm :-)

Medan mp3:n laddar ansluten till datorn passar jag på att blogga lite innan läggdags. Idag har varit en effektiv dag. Jag har växlat pengar, köpt linser, varit med om min första gynundersökning och ridit Lillan. Måste ta med kameran nästa gång så jag får lite bilder på snyggingen till häst.

Igår var jag förresten och tittade på en annan polle. Superdupermegafin ponny på fyra år. Hon är inte i ridbart skick förrän nästa vecka dock, så jag ska få provrida när jag kommer hem från utlandet. Hur ska jag lösa detta då? Helt seriöst funderar jag på att ha två medryttarhästar, båda är så himla fina. Jag trodde jag skulle kunna "stadga" mig efter att ha provridit den första men så fick jag mailet om den där andra och blev himla sugen på att prova. Det där med unghästar lockar och dessutom lät det som att jag skulle få hoppa lite också. Jag gillar ju som det.

Nå ja, vi får se hur det löser sig. Allt löser sig ju i alla fall på något sätt :-)

Åh, pinsamt. Skulle prova drive-in idag för första gången i mitt liv. Eftersom att jag stått på andra sidan ett antal gånger och varit den som tagit emot beställningar från folk som kört i drive-in, tänkte jag att det skulle väl inte vara några problem. Men tji fick jag. Där kommer jag alltså och ser en grej jag antar att jag ska prata i. Ser skeptiskt på den och hör en arbetskamrat rabbla den vanliga hälsningsfrasen och frågar vad jag vill beställa. "En liten cheeseburgare" provar jag och får som svar "jag hör inte vad du säger". Jag provar igen, men det går uppennbarligen inte så bra för det slutar med att jag får åka direkt fram till drive-luckan och göra min beställning.
 
Så ja, jag antar att alla som klarar att beställa något över huvud taget i den där apparaten förtjänar en eloge. Jag ska aldrig mer störa mig på att jag inte hör vad någon säger eller att de skriker "hallå?!" i örat på mig. Uppenbarligen är jag inte bättre själv ...

Imorgon kväll får jag träffa min älskling igen för första gången sedan i måndags. Det har gått förvånansvärt bra att bo själv, men det kanske inte är så underligt då jag jobbat till stängning två av tre nätter och sedan kraschat i sängen. Inte såå mycket tid att tänka med andra ord. Men det ska ändå bli skönt att få återförenas med min andra hälft igen och dessutom åker vi ju utomlands en vecka på lördag! Vad som är synd dock är att priset resorna gått upp snarare än gått ner, som vi trodde de skulle göra. Dessutom är jag förkyld. Men det blir säkert asbra ändå :-)

Somnade kring halv två-tiden i natt någon gång till tonerna av Bonnie Tyler. Det var samma sak igår, efter att ha legat vaken hela natten somnade jag bara en stund efter att jag slagit på cd-spelaren. Bonnie med sina minst sagt tragiska texter verkar ha en sövande inverkan på mig av någon underlig anledning.

När jag vaknade idag konstaterade jag dock att jag blivit mer förkyld. Ska ju och titta på en häst idag och har funderat på att ställa in det för att för att inte bli mer förkyld. Dock ger det ju inte dem något bra första intryck av mig och eftersom att ponnyn, som jag förstått det, ändå inte är i ridbart skick än blir det nog ändå ett lugnt besök.

Imorgon ska jag rida Lillan, men förutom det har jag tänkt försöka få mig lite vila mitt bland ett virrvarr av ärenden och packning. Jag har i alla fall sista jobbdagen idag innan jag åker iväg till först Stockholm och sedan utlandet, så det ska jag inte behöva tänka mer på. Kommer nog kännas konstigt dock att vara borta från jobbet så länge, men något säger mig att jag kommer överleva ;-)

Nu ska jag göra mig färdig att åka.

Personalmöte, middag och bowling stod på kvällens schema. Nice var det. Nu är jag trött och ska försöka sova.

Jag inser att det finns de som har det betydligt värre. Ändå skulle jag ge mycket för att någon gång få må BRA utan att behöva stoppa i mig en massa skit. Utan att ha ett stört huvud som snurrar och värker och en infekterad mage som gör ungefär detsamma. Dessutom känns det som att huvud och mage motverkar varandra hela tiden. Jag får egentligen inte ta bamyl koffein för huvudet eftersom att magen mår dåligt av det. Men om jag inte tar det mår huvudet crap (vilket det ofta gör ändå men ...) Och medicinen jag fick för magen gjorde så jag hade konstant huvudvärk och mådde illa jämt. Så den vägrar jag ta.

Och samtidigt som huvudet värker och snurrar ska jag dra på mig ett stort leende och flänga runt i hundranittio. Det går inte att se nere ut på jobbet. Finns inte utrymme för vila. Jag vill inte att folk ska tro jag är lat eller otrevlig. 

Vet inte hur jag ska lösa det. Jag gick till en doktor för huvudet och min konstanta trötthet. Först sa han åt mig att det säkert var något tillfälligt (som pågått i flera månader?) och sedan skickade han mig till en sjukgymnast som lärde mig att stå och gå rätt? Jag gick till en doktor för magen och hon gav mig en medicin som fick mig att må dåligt. Varför ska jag ha någon tro på sjukvården över huvud taget, på vilket sätt kan de hjälpa mig att må bra?

Byt bara ut min kropp så är problemet löst. Snälla.

Somnade kring femtiden på morgonen idag efter en sömnlös natt. En halvtimme senare vaknade jag igen av ett sms från min älskling. Brukar aldrig annars vakna av sms typ så han trodde inte jag skulle göra det nu heller. Men ja, det gjorde jag i alla fall så vi började sms:a. Tillslut avslutade vi och jag somnade om. Klockan ett vaknar jag av att telefonen ringer ... Under sängen! Och undrar vad som hände med alarmet som jag ställt på elva. Försöker verkligen att vända tillbaka dygnet efter helgens nattarbete men kan lätt konstatera att det inte är någon lek.

Ikväll blir det personalmöte med bowling. Det gillas! Dock börjar jag känna att dygnet har för få timmar, det är så mycket jag skulle behöva ordna inför resan och så. Idag ska jag i alla fall börja med att packa och se om jag behöver tvätta något. 

Här kan jag alltså inte sitta längre. Bye bye!

Så värdelöst det känns att komma hem till en tom lägenhet. Känner att jag lika gärna kunnat stanna kvar på jobbet resten av natten. Jag förstår inte hur de som är singlar överlever. Vet inte vad jag skulle ta mig till om jag hade det såhär jämt. Tystnaden är så kompakt. Ingen som ens snarkar eller andas intill mig. Och värst av allt, ingen att krama eller dela sina tankar med efter en lång dags jobb. Jag skulle verkligen inte trivas med ett liv som singel!

Älskling, jag saknar dig enormt! ♥

Och HUR i hela världen har du tänkt att jag ska klara mig utan dig större delen av nästa vecka?!

Man känner sig verkligen välkommen på jobbet när man kommer dit och två arbetskamrater ba: "Men har inte du fått sparken?" Typ bara för att man inte jobbat på tre dagar. Jo, vi har verkligen hjärtlig stämning på jobbet och är alltid snälla med varandra ;-) Men det är ju därför jag trivs så himla bra också, för att det är som det är!

Har alltså jobbat några timmar idag och nu sitter jag och tar det lugnt med en kopp te och ett stycke pojkvän. Fint!

Jag har med en text i en bok utgiven av Bonnier fakta. Tycker det känns rätt awesome. Sedan att jag skrev texten för flera år sedan och har utvecklats en hel del sedan dess är väl en annan femma. Det är ändå häftigt att mitt namn finns i en riktig, publicerad bok. Nästa steg är ju dock att få en helt egenskriven bok publicerad, det skulle verkligen vara en stor dröm som blev sann.

Men denna bok ser grym ut i alla fall. Underbart fina illustrationer och så. Absolut något en tonårsförälder borde äga.

Minst sagt skum situation. Sitter här yrvaken i soffan medan en snubbe skruvar ventiler i mitt kök. Som mest har de varit tre stycken här inne. Och här sitter jag i mitt morgonrufs och ser ut som en död zombie. Men de har säkert varit med om värre, får jag hoppas.

Men nu verkar den sista snubben vara klar så jag äntligen kan äta frukost. Yay!

Nu har jag varit och provridit en polle. Det kändes väldigt ovant att sitta upp i sadeln och min rumpa kändes benigare än någonsin, det var knappt så jag kunde sitta ner. Efter en stund gick det dock bättre och ... Vilken häst! Det är nästan så jag börjar drömma om dressyrtävlingar och hela baletten. Fast jag vet inte om det såg lika bra ut som det kändes förstås. Men kändes bra gjorde det verkligen, hästen var precis lagom stor för mig och precis lagom mycket häst att rida. Så någon gång i veckan kommer jag förmodligen åka dit och traggla lite här framöver. Hade inte haft något emot om det blev MÅNGA gånger i veckan, men jag måste skaka fram pengarna också tyvärr.

Men men, nu vet ni i alla fall hur det ligger till.

Vilken fantastisk känsla att dra på sig ridkläderna igen och känna det förväntansfulla pirret i magen! Idag sätter jag mig på hästryggen igen för första gången för flera månader. Visst är det som att cykla?

Inser dock att jag måste ha tappat en del muskler sedan sist jag red. Ridstövlarna som förut satt ganska tajt sitter nu rentav förjävligt otajt. Jag ser ut som ett litet barn som lånat sin pappas ridstövlar. Typ. Och resten av utrustningen skulle behöva en uppgradering, vantarna är slitna och att ridbyxorna har storlek 158 (barnstorlek!) säger väl det mesta. Visst har jag fler, men dessa har varit borta i flera år så de är minst slitna.

Nåja, nu ska jag äta min frukost bestående av fil och jordgubbar och sedan bär det så småningom av!

Igår när jag var på affären köpte jag svenska päron. Då jag inte är någon flitig päronkonsument visste jag inte ens om att det fanns svenska päron. Och det slog mig, hur otroligt mycket kärlek och omtanke det måste ha krävts för att lyckas locka fram päron i vårt ruskigt kalla land. Så jag valde de små svenska päronen framför de stora utländska. Ska smaka ett om en liten stund, jag hoppas jag inte blir besviken.

Bloggandet har som vanligt blivit lidande under helgen. Det är inte så konstigt med tanke på att jag oftast jobbar under helgerna och när jag inte gör det vill jag givetvis vara med min älskling som är ledig. Hur som helst har det inte hänt så mycket spännande i mitt liv. Vi har däremot städat upp i lägenheten och diskat bort all disk, så det ser jättefint ut nu.

Den 15:e oktober närmar sig med stormsteg. Det är inte länge kvar nu tills resan blir av ...

Idag fyller min bonuspappa år förresten. Grattis Lasse! :-D