Bea

Just det ja ... Det är hemskt, men jag har inte bloggat om igår! Igår, då jag för första gången sedan jag var miiiini och gick i tvåan, träffade en gammal barndomskompis igen. Och hon var precis lika härlig som jag hoppats, som jag kom ihåg. YES!

Fick även ta del av lite drömtydning. Om man drömmer om ormar och spindlar ska det tydligen betyda lycka. Jag har drömt om både två ormar (jag hade köpt ormar?!) och en spindel den senaste tiden, så jag måste verkligen vara lycklig. Eller ja, det VET jag ju att jag är men ändå, nu är det liksom bekräftat. Typ.

Något jag har väldigt svårt för är när folk inte kan skriva ordentligt. Är verkligen allergisk mot konstiga meningar, brist på punkter och annat som bara kan klassas som språkmisshandel ... Och nu har jag råkats stöta på en som tar alla pris i konstig meningsuppbyggnad! Förstår mig verkligen inte på människan, någonstans tror jag det finns ett budskap i texten och det gör att jag svarar på mejlen ändå, men jag förstår verkligen ingenting! Dock så har jag ett starkt behov av att förstå folk, så det vore väl fan om jag inte ska lyckas reda ut vad den här personen vill ha sagt :-P

Nu i morse slogs jag av en skrämmande tanke, tänk om jag valt fel utbildning?! Jag insåg nämligen hur mycket jag älskar att lyssna på vad vanliga människor har att berätta, och vad folk sagt till mig är nog en av de få saker jag verkligen lägger på minnet! Visst, det är väl även en del av journalistens jobb ... EN DEL. Utöver det ska jag berätta personens historia för en bred läsarkrets, göra andra reportage och artiklar osv. Men jag har verkligen inget behov egentligen av att berätta vidare det folk sagt till mig, tvärtom känns det oftast bara fel. Dessutom är jag egentligen inte mycket för att söka upp folk, det vore mycket bättre om DE sökte upp mig. Utöver det hade jag faktiskt MVG i psykologikursen ... Tänk om det är psykolog jag ska bli?!

För sent att ändra sig? En dum idé trots allt? Alltså jag har ingen aning ...

Hädanefter kommer bloggen förmodligen bli väldigt ytlig och dåligt uppdaterad. Bara så att ni är beredda på det :-P

Sitter och käkar frukost. Blåbärskaka med vaniljvisp närmare bestämt, shit så onyttigt. Det är inte första dagen heller jag äter fika till frukost, tänk om jag, ve och fasa, blir tjock?! Äsh, ska jag vara ärlig är jag inte särskilt orolig. Livet är liksom för kort att inte göra det man känner för, äta det man känner för. Konsekvenserna, de kan man ta när och om de dyker upp. Det här med att oroa sig på förhand, känns lite löjligt tycker jag.

I have a dream. Japp, om mina drömmar skulle slå in skulle jag skriva en bok som drog in miljoner och jag skulle kunna hoppa av min journalistutbildning. Seriöst, är det inte så att alla journalister wannabe författare, innerst inne? Det verkar i alla fall som att rätt många stora författare börjat som journalister! :-P

Nu låter det som att jag inte alls vill bli journalist egentligen, men det vill jag ju. Fast jag ser det snarare som mitt andraval, för att skriva sådant som kommer från min egen hjärna istället för att förmedla fakta lockar faktiskt aningen mer! Dock så vill jag verkligen skriva, så går inte det ena får jag väl satsa på det andra.

Fast att nöja sig med andrahandsvalet kanske inte stämmer så bra överens med mitt motto som lyder "lev dina drömmar". Därför ska jag nu sätta mig ner och skriva den där bestsellerboken. Kan Stieg Larsson och Guillou så kan väl jag?!

Hur länge sedan var det jag färgade håret nu? Två veckor? Det känns jättedumt, men jag har redan börjat längta efter att färga det igen ... Ljust den här gången! Har väl aldrig haft riktigt ljust hår direkt, så det skulle vara kul att testa. Blont helst, jag kan ju inte när jag ligger på dödsbädden undra hur dum jag skulle sett ut som blondin :-P Att jag inte kommer passa i det har jag nästan räknat med, men man ska ju prova allt för att vara riktigt säker! Dessutom skulle det väl vara trevligt att ha en hårfärg som speglar ens personlighet för en gångs skull, för ärligt talat är jag nog rätt blond innerst inne ...

Har så smått börjat kolla efter en ny lägenhet. Det är egentligen inte det att det är något fel på den jag redan har, men jag börjar bli lite less på att inte ha någon ordentlig frys. Dessutom kan det väl vara trevligt med lite omväxling och jag är ju inte den som har svårt att känna mig hemma där jag bor, så ett byte skulle jag säkerligen inte må dåligt av. Har hittat en som visserligen verkar ligga lite längre från skolan än den jag har nu, och är typ 2,8 kvadrat mindre, men hyran är lägre (vad som ingår vet jag dock inte). Tål att tänkas på, helt klart. Har lagt in en intresseanmälan i alla fall och håller tummarna för att jag får kolla på den och se om det verkar intressant! :-)

Låter mina statusuppdateringar från facebook berätta om dagens bullbak :-P

Förbaskade smör-mjölk-blandning! Bli kall någon gång rå!

Det här med bullbak är minst sagt tålamodskrävande ... Jäs då degjävel! :-p

Okej, som bullarna ser ut hittils tror jag en femåring kunnat göra det bättre! Men så himla lätt är det inte när man inte har någon kavel, och allt som finns att dela bulldegen med är en upp och nedvänd köttkniv! :-p

Snart kommer det att finnas bullar i ugnen! Spännande ;-)

WHAT? Jag har skapat ett monster ... Eller ett helt gäng, ett gäng med monsterbullar! De är enorma! :-(

Provsmakning av första bullplåten ... Hmm, lite knapriga blev de kanske! :-p

En sak är i alla fall säker, jag har då KUL när jag bakar! :-p Kanske borde tänka om vad gäller framtida yrke :-p

Statusuppdateringar är dagens grej tror jag ... Kom just att tänka på en sak förresten, vart ska armén med monsterbullar rymmas? :-o Frysen är ju bara ett fack!


Det är insidan som räknas ... :-P

Snart tror jag att jag är redo att ta itu med veckans orosmoment, det vill säga bullbaket! Nu har jag äntligen köpt ingredienser, så jag har ingen ursäkt till att inte baka. Har alltså aldrig gjort bullar i hela mitt liv förut och har alltid tänkt att det är jätteavancerat, men alla gör ju faktiskt bullar och nu ska även jag prova. Eller det vill säga, när jag druckit klart min varma koppen med kantarellsmak, som för övrigt är supergod!

Sitter ensam hemma och är på riktigt enstöringshumör. Eller egentligen är det lite både och, på ett sätt känns det skönt att få lite egentid men samtidigt vet jag att om jag väl skulle pallra mig iväg till någon skulle jag må så jäkla bra av det! Egentligen älskar jag att umgås med folk, men av någon anledning blir det så sällan. Antar att det är den gamla osäkerheten som spökar, den som säger att alla tycker jag är världens tråkigaste person och att ingen vill umgås med mig. Fast den nya varianten av mig skiter ju i sånt förstås, folk ska plågas av min tristhet! Mohahahaha :-D Eller vad fan, den nya jag tycker inte att jag ÄR trist, så de komplexen kan dra dit pepparn växer! :-D

Har inte dansat på över sex veckor. Inte ridit på över tre månader. Man kan kort och gott säga att jag inte gjort något av det jag tycker allra mest om, på väldigt väldigt länge! Nu är det helt enkelt bara så att jag MÅSTE få komma igång med mina intressen igen, på något sätt måste det väl gå?! Att jag fortfarande inte är helt frisk från min förkylning tänker jag bortse från, jag vill hålla igång och göra sådant som jag tycker om ... NU! Hade faktiskt funderingar på att ta cykeln idag och leta upp några hästar, men det blev inte så av någon anledning. Saknar i alla fall dessa underbara djur NÅT SÅ DJÄVULSKT. Måste, måste, måste hitta nåt sätt att få hålla på med hästar igen! Och komma igen med dansen, innan jag tappat allt! 

Blev på jättegott humör av att baka chokladbollar! Det måste ju förresten vara bland det bästa som finns, att baka chokladbollar alltså. För det första får man dricka kaffe, sedan får man disk (sysselsättning) och sist så får man ju även motion! Ja, i alla fall jag ... Jag slår nämligen alltid på musik när jag bakar och då får jag väldigt svårt att inte dansa omkring samtidigt som jag slänger i ingredienser osv. :-P Nu fick jag lust att fortsätta med att baka gulliga cupcakes, men i så fall måste jag handla först. Provade baka cupcakes en gång för rätt länge sen, men dom blev väldigt tråkiga! Men andra gången gillt heter det väl? ;-) Måste bara kolla hur det ser ut med utrymme i mitt frysfack, vill ju baka bullar också! Nåja, här ska jag i alla fall INTE sitta, surfande gör mig faktiskt helt nedstämd!


(Typ en halväten cupcake, mitt första försök ... Haha! Vet inte ens om den var värdig att kallas cupcake :-P)

Magen gör ont och det känns tungt i bröstet. Ärligt talat tycker jag det är en extremt oehaglig känsla att känna att man inte gör något värt! Men lägenheten är ovanligt städad och diskhögen nästan obefintlig. Jag tänkte baka kanelbullar, men gav upp efter att ha insett att jag varken har kanel, mjölk eller jäst. Kanske blir det till att göra några chokladbollar som vanligt. Som vanligt, den där ordkombinatonen ger mig nästan rysningar förresten. En sak är då i alla fall säker, en minut till av slösurfande nu och jag får ett nervsammanbrott. Jag tycker inte ens om att sitta framför datorn!

Rent teoretiskt egentligen, vad hindrar mig från att hoppa på ett plan och imorgon befinna mig i ett varmt land långt härifrån? Sitter här i min lägenhet och stirrar ut genom fönstret med en stark känsla av begränsning, instängdhet. Så skönt det skulle vara att bara släppa allt här och börja ett nytt liv på varmare breddgrader! Sitta i solen och njuta, ta ett dopp i havet när än man känner för det och bara må allmänt väl. Istället befinner jag mig helt frivilligt i ett höstruskigt Piteå, när jag faktiskt kunnat vara var som helst i världen?! Det finns något som heter utlandsstudier, jobb utomlands och volontärarbete ... Men ändå är jag HÄR av alla ställen!



Jag antar att det är för att här finns alla de jag tycker om och som betyder något för mig. Ärligt talat skulle det kanske inte vara så roligt att inta paradiset om man skulle vara tvungen att vara där helt själv ...

Hur kommer det sig att de få kommentarer man får i bloggen som faktiskt är viktiga, de har en förmåga att försvinna för att inte upptäckas förrän långt senare. De som däremot är totalt ointressanta, typ "läs min blogg" kommentarer, de ser man alltid direkt!

För övrigt hade det varit roligare om man missat en kommentar för att man helt enkelt fått för MÅNGA, inte bara för att ... En pik bara ;-)

Jag vill verkligen inte klaga och vara negativ men ... Huvudet värker, jättehögen med disk diskar inte sig själv och jag är TRÖTT. Samtidigt vill jag inte verka lat så jag vill verkligen diska undan den där högen typ NU, frågan är bara var jag ska hitta orken till det. Jag hade också velat komma hem ibland till en glänsande, tom diskbänk eller ett städat hem. Drömmar alltså, jag har inte så stora förhoppningar om att det någonsin kommer ske om jag inte skaffar mig typ städhjälp eller något :-P Ibland känner jag mig verkligen som en misslyckad stackars hemmafru vars enda uppgift i livet är att diska, städa, tvätta och laga mat. Nåja, int e jag bitter.

Busschauffören idag när jag sagt vart jag skulle åka: "Aha, så du ska till gamla Ica? Eller ska du åka fram och tillbaka?". Haha, vilket minne! Jag åkte ju alldeles för långt första gången jag skulle åka buss hem, och det mindes han! Kul faktiskt.

Det är tur jag har en händig pojkvän, han lyckades faktiskt lappa ihop lite av mitt trasiga hjärta igår. Det betyder att jag inte är helt hjärtlös längre i alla fall. Typ.

Filmkvällen igår blev i alla fall jättetrevlig med tanke på omständigheterna. Fast någon film blev det inte, istället hamnade vi framför Idol. Kvällen bjöd på gott fika (varför åt jag så mycket middag innan jag for dit?!) och välbehövda skratt. Visst låg det där andra och skavde i bakhuvudet också, men i sällskap av det där underbara gänget från klassen var det svårt att vara riktigt ledsen.

Nu sitter jag och äter frukost. Jag är trött, blev alldeles för sent innan jag kom i säng! Nog för att det behövdes, men likafullt är jag nu mycket mer trött än vad som är lovligt. Wellwell, fruktfatet here I come!

Jag får inte finnas där för dig. Får inte. Inte krama, trösta och hålla din hand ... Det gör så ont i hjärtat, som vid det här laget inte ens är halvt efter alla bitar du brutit av det. Men jag vet ju att det finns anledningar, önskar bara att de inte spelat någon roll. Tårar, tårar, tårar. Hur mycket jag än försöker hålla tillbaka går det inte att undkomma smärtan att inte få finnas där för dig. För att du inte ville ha mig med.

Om en halvtimme ska jag cykla iväg på filmkväll med klassen. Jag ska klistra på ett leende, men inombords känner jag mig trasig. De får, men inte jag?! Förlåt, men AJ. Är det okej att önska ibland att vissa människor inte fanns? Ibland går det inte ens att låtsas vara glad ens i bloggen. Och visst är det så fel tillfälle att komma med anklagelser, men jag orkar faktiskt inte vara stark.

Jag tror mitt hjärta känns lite tyngre än vanligt. Om man kan lida med någon vars blogg man läst i några år nu, känna lite saknad efter någon man läst om i en blogg. Nej, jag antar att det är ganska fånigt egentligen, orimligt. Men ändå, någonstans känns det som att det visst går. I alla fall lite!

Nåja ... Om några timmar ska jag vara på skolan för att göra en intervju med en gammal klasskompis som jag inte träffat på en herrans massa år! Jag har bara väldigt varma minnen av henne, så jag hoppas verkligen att vi fortfarande kommer bra överens efter alla dessa år. Jag har nog alltid haft en slags illusion om att om vi skulle träffas igen skulle vi fortfarande vara lika bra vänner som vi var då. Antagligen är det inte alls så, herre gud, folk förändras ju! Men ändå, jag tänker hålla tummarna för att det i alla fall inte slutar med bråk ... ;-)

Tjuvkik i bildarkivet ...

Har legat vaken i över två timmar nu och inte gjort ett enda dugg. Nope, inte ens ätit frukost trots att magen fullkomligen skriker efter det. Jag känner mig som ett riktigt slusk, men tänker att vila kan vara bra för att bli helt frisk någon gång.

Dock blir jag väl tokig om jag ligger kvar här mycket längre. Tanken på en härlig kladdkaka börjar hägra och jordgubbarna i kylskåpet lockar också om jag inte skulle kunna ta mig till affären för att köpa ingredienser till kladdisen. Vetskapen om att intervjufrågor ska skrivas ligger och skaver i medvetandet, läsloggen som ska vara inne i början av oktober börjar göra sig påmind och personporträttet som ska finjusteras vill bli klart. Smulorna på köksgolvet skriker efter en dammsugare och högen av kläder på datastolen börjar bli irriterande. 

Vad fan, hur klarar folk av att sitta vid datorn hela dagarna?! 

På tal om sagor förresten ... Är det inte dags att man skriver lite mer verklighetstrogna och moderna sagor snart, så att sådana som jag slipper drömma om orealistiska saker? Skulle jag skriva en saga skulle det vara en där drömprinsen var en sliskig typ som spanade på andra tjejer och prinsessan var livrädd för att bli lämnad. Om något år skulle prinsen vara less på prinsessan och börja vara otrogen med någon annan. Efter ett tag skulle prinsessan givetvis få bekräftelse för vad hon misstänkt hela tiden och dumpa prinsen. Sedan skulle prinsessan bli en försupen stackare som hamnade i nåt trist misshandelsförhållande, medan prinsen skulle flytta ihop med prinsessans bättre ersättare. Prinsen skulle givetvis tycka att han bytt upp sig och vara mycket nöjd med sitt beslut, men däremot skulle han inte vilja gifta sig trots att prinsessans bättre ersättare tiggde och bad (han kunde ju alltid hitta någon ännu bättre, så det vore ju dumt att binda sig).

Eller så kanske det skulle bli så att prinsen och prinsessan gifte sig, men att prinsessan var en falsk bitch som bara var ute efter prinsens pengar. Något år efter att de gift sig kanske prinsessan skulle vara otrogen med prinsens bästa vän och den stackars prinsen skulle givetvis bli helt förkrossad. Men för att undvika skandal skulle prinsen snällt gå med på att ge prinsessan två tredjedelar av sin förmögenhet och när de skildes skulle prinsessan såklart vara mycket belåten. Givetvis skulle det även bli vårdnadstvist om deras ettåriga dotter och eftersom att prinsessan var en sådan falsk och manipulativ bitch skulle hon lyckas få ensam vårdnad medan den förtvivlade prinsen skulle gå och tröstköpa en tv och äta sig tjock på chips.

Varför inte egentligen? Jag tycker det låter som två sköna storys. Folk skulle nog känna igen sig i dem, liksom. Det är visserligen för mig helt oförståeligt att folk faktiskt kan vara så ruttna, men visst händer det tyvärr. Lika bra att skildra verkligheten som den är, eller?

Någon ändrade sin facebooksstatus från "i ett förhållande" till "singel". Det var inte jag, men likafullt kom jag på mig själv med att lipa! Visserligen bara i typ tre sekunder innan jag kom på hur löjligt det var, men ändå. Inte okej liksom. Men jag vill ju att alla ska vara lyckliga och att allt ska vara bra jämt och när någon jag känner ändrar sin relationsstatus och uppenbarligen är ledsen över det, då BLIR jag sentimental!

Inte minst kanske för att jag förstår hur jävligt det skulle kännas! Av allt jävligt i världen kan jag inte tänka mig något värre än statusuppdateringen "Beatrice Jonsson är singel". Dessutom är ju min relationsstatus på den mest officiella platsen på hela facebookprofilen, ALLA skulle se! Ni förstår vilken mardröm det skulle vara va?

Fick jag bestämma skulle folk inte bli less varandra och de skulle inte komma på att de inte passar ihop. När de sa "jag älskar dig" skulle de mena det i den grad att det gällde för alltid. Skulle jag få bestämma skulle folk inte bli kär i någon de inte var säkra på att de ville leva resten av sitt liv med. Jag är en sån hopplös romantiker ... Men ärligt talat vägrar jag bli "realist" i det fallet, för jag tycker det skulle vara så fint om det var sådär och inte bara i sagorna.

Åh vilken härlig dag, lalalala lalalala lala ...

Började morgonen, så som alla mornar, med att stiga upp ur sängen. Det gick dock segare än vanligt eftersom att jag var dubbelt så trött, men okej, efter en ordentlig dusch var jag väl nästan levande.

Efter att ha ätit frukost cyklade jag iväg till skolan för att jobba med grupparbetet tillsammans med mina gruppkamrater. Kring halv elva började mitt huvud värka (jag hade då fortfarande inte lyckats få fram någon vettig information från nätet) och strax därefter gav jag upp och bestämde mig för att cykla hem och äta lunch. Detta efter att ha letat efter en bra bok till grupparbetet på skolbiblioteket, fast utan resultat.

Halvvägs hem i alla fall, började det gå lite vingligt att cykla. Jag hoppade av cykeln och konstaterade vad jag befarat, helt slut luft i framhjulet. Kunde bara bita ihop och cykla sista biten hem och sprang sedan upp i lägenheten och skickade iväg ett sms för att få medlidande, typ.

Istället blev jag anklagad för att ha smittat min pojkvän med en turkisk mikroorganism! Kanske är det därför vi båda varit förkylda i över en månad förresten. Kändes ju hur som helst lite trist, även om jag inte direkt kunnat hjälpa det ... Ja jag lovar att jag inte gjorde det med flit i alla fall! :-P

Om någon timme nu ska jag ta bussen till skolan för att presentera infomationen jag fått fram ... Vänta nu, vilken information? Lite pinsamt är det allt att jag inte lyckats hitta något om reklam på 2000-talet. Jag vill ju ändå ha några ordentliga källor och inte bara gå utifrån vad jag själv vet, men då måste jag till det riktiga biblioteket och utan cykel är det kört. Faaaaaaasen!

Som sagt, vilken härlig dag!

Det där blev fel ... Har ägnat morgonen åt att snoka runt lite på facebook och upptäckte att många på min vänlista har så söta profilbilder på sig själv och sin käraste. Efter att ha sett ännu en sådan bild i raden, utbrast jag för mig själv "åh, jag önskar att jag också var ung igen och fick ha sådana bilder!". Okej ... Ett: Jag ÄR ung. Två: De som har sådana bilder är typ ett år yngre än mig eller lika gamla. Tre: Hur jävla trött är jag egentligen?! Pinsamt faktiskt, väldigt pinsamt. 

Jag undrar hur många som haft en åsikt om valets utgång sedan rösterna räknats klart? Själv orkar jag verkligen inte tänka på det, tycker mest det är oerhört sorgligt att det blev som det blev. Inte för att jag är förvånad, det finns så många idioter ... Men tråkigt är det likafullt.

Idag har jag utfört lite hederligt kroppsarbete. Medan somliga andra massakerade badrum försökte jag städa upp resterna så gott det gick. Dock misstänker jag att det kommer kännas i kroppen imorgon, trots att det jag gjorde knappast borde kunna räknas som särskilt ansträngande. Men jag är ju faktiskt förkyld också. Fortfarande!

Orkar inte skriva mer, nu ska jag relaaaxa! :-P

Kom just att tänka på en sångtextrad ... "Jag behövde aldrig någon, tills den dag jag mötte dig", och då tänkte jag att jag kunde fortsätta den texten med "Men då behövde jag plötsligt jävligt många". Jag har börjat inse hur jäkla mycket det är värt att ha vänner som frågar hur det är och som man kan lätta sitt hjärta för. Det är grymt skönt att höra andras tankar och åsikter när man börjar bli lite orolig (rättelse: paranoid), och det är skönt att höra att man inte är ensam om sina tankar och känslor.

Vänner är GULD värda, verkligen!

Har man min fantasi är det ibland lätt att inte veta vart man ska ta vägen med allt. Som nu, när jag får känslan av att bara vilja försvinna för att jag inte orkar med alla känslor som snart hotar med att välla över på grund av de där fantasierna. Det hade i varje fall varit bra att på något sätt kunna skingra tankarna istället för att bara sitta hemma och inte göra något. Jag har verkligen försökt hitta något att göra faktiskt, men det går givetvis trögt bara för att jag skulle behöva det så mycket. Alltså jag vill inte ha någon hjärna!

Jag blev påmind om varför jag hade telefonfobi. Varje gång man ringer riskerar man att få höra något man inte vill höra.

Har varit ut och ätit med mamma på Thai Garden och nu när jag kommit hem känner jag plötsligt för att vara väldigt djup. Jag vet inte om det beror på Bacardi Breezern jag drack till middagen eller vad det är, men något måste göras. Är det djupt att sitta ensam i sin lägenhet och läsa Strindberg och dricka en cider? Nej, ärligt talat trodde jag väl inte heller det heller, men just nu är det nog det närmaste djupsinnighet jag kommer. In i dimman ... Ja vad fan, Strindberg verkar ju lite luddig!

Jag tycker förresten verkligen att lägenheten fick sig ett lyft när de nya gardinerna kom på plats!

Ja just det förresten, lägenhetsfotograf skulle jag kunna tänka mig att bli om det går åt skogen med journalistiken! Eller vad heter det? Ni vet, de som fotograferar bilderna som man kollar på om man ska köpa hus eller lägenhet. En sådan skulle jag i alla fall kunna tänka mig att bli (men vad heter det egentligen?! Fastighetsfotograf? Mäklarfotograf?). Egentligen är det väl bara att sätta igång förresten, extraknäck är ju aldrig fel. Och det är ju så kul att se hur folk bor ...

Ibland kan jag undra vad det är för en skum typ som flyttat in i min lägenhet ... Innan jag inser att det bara är min egen spegelbild jag ser. Jag måste verkligen blivit påverkad av hösten, inte ett rosa plagg så långt ögat når.

Ibland imponeras jag nästan över min egen smarthet. Det trillade in ett mejl i inkorgen för en stund sedan där jag fick veta att vi fått en skoluppgift som går ut på att intervjua någon vi inte känner. Detta medan en klasskompis kollar på och analyserar hur i gör. Vem väljer man då som intervjuperson? Tja, varför inte en gammal klasskompis man inte träffat på typ elva år men tänkt träffa hur länge som helst? Där kan man tala om att slå två flugor i en smäll, dels får vi ju träffas och jag får lära känna henne och dels får jag min intervju :-D Förena nytta med nöje tycker jag om. Och spännande ska det bli!

Senare idag ska jag äta middag med min kära mamma. Det tyckte jag faktiskt var ett bra första steg mot att ta sig tid till saker och ting. I fortsättningen ska jag verkligen försöka bli bättre på att planera in saker och inte vara som nu och tycka att planering för något som sker om en vecka känns onödigt. Jag är ju som så att jag tycker att de som redan vet vad de ska göra om ett år, är helt galna. Herre gud, man vet väl aldrig var man är om ett år! Ja, jag talar ju av egen erfarenhet nu för ärligt talat trodde jag aldrig för ett år sedan att jag skulle vara journalistikstuderande i Piteå med förhållande och egen firma.

För ett år sedan förresten ... Då hade jag väl kommit hem från Turkiet för någon månad sedan och påbörjat sista året av gymnasiestudierna. Jag hade börjat kika på en reseledarutbildning i typ Småland och drömde om att guida runt turister på exotiska platser. Sedan insåg jag väl att om man har lite svårt för den sociala biten ska man kanske inte satsa på ett sådant yrke ...

Sedan hände något annat. Jag började med dans och helt plötsligt hade jag inte så svårt med den sociala biten längre! Fast vid det laget hade jag ju även förstått att reseledaryrket inte var något drömjobb trots allt. Jag kom istället så småningom på att jag ville satsa på författarskapet ... Efter att ha övervägt att göra karriär som advokat, massör, manikyrist, make-up artist, sjuksköterska ...

Men så blev det ju journalistik istället. Och resten är som man säger, historia. Men om ett år, vem fan vet vad jag gör om ett år?! Fast jag kanske ska börja intala mig själv i alla fall att det inte hinner ändras SÅ mycket på en vecka. Planering till en viss grad, kan nog vara vettigt. Nästa inköp: En kalender.

Gud så jag hatar att tvingas välja! Jag har en pojkvän, två föräldrar på var sitt håll och tydligen även vänner (?!) som alla faktiskt vill ha lite av min tid. För mig är det helt ofattbart, men tydligen är jag inte totalt frånstötande i alla fall. Det är ju jättekul ...

Men även väldigt jobbigt. För att jag inte vill välja bort någon, för att varje gång jag gör det känner jag mig som en genomrutten människa. Det är ju inte det att jag inte vill träffa alla mina fina klasskompisar, hjälpa min pojkvän med sådant han behöver göra eller åka och äta tårta med mina släktingar ... Men varför tycks allt ske samtidigt och till råga på allt med en envis förkylning som äter av mina krafter?!

Jag klagar på att det inte händer något, men det gör det ju. Problemet är bara att det händer för mycket på samma gång! Sker det två-tre saker en dag kan jag fullt likaså bara vara med på högst en, i bästa fall. Därför känns det aldrig helt bra, för jag vet att varje gång jag väljer en sak har jag valt bort något annat. Jag vill ju vara med på allt, vara överallt, samtidigt!

Det är dessutom ganska nytt för mig att det faktiskt händer mycket på en och samma gång. I flera år har jag visserligen önskat att ha det såhär, men nu har jag insett att det är ganska dåligt för samvetet. Fast det kanske bara är en fråga om att lära sig att planera sin tid. Ja, det kanske ger sig så småningom! Hoppas bara jag har några vänner kvar när det väl sker.

Ibland är timningen kusligt bra. Jag skickade iväg ett sms för en liten stund sedan och sekunden senare fick jag ett sms i inkorgen som besvarade just det jag undrat, fast utan att avsändaren vetat om det (vi måste ha skickat exakt samtidigt!). Vad är oddsen för det liksom? Måste ju vara tankeläsning eller något. Nåja, det underlättar ju helt klart i ett förhållande i alla fall om man kan läsa varandras tankar (eller bara tänka samma sak vid exakt samma tidpunkt) :-P

Jag har nog aldrig riktigt reflekterat över det förut, hur viktiga ord kan vara. Men faktum är att ett uppskattande ord till någon kan göra så himla stor skillnad. Hur ofta går vi inte och tänker positiva saker om en person och hur sällan är det inte vi faktiskt säger det vi tänker. Kanske är det en fråga om att inte våga ge någon ett berömmande ord, men vad kan man egentligen ha att förlora på det?

På senare tid har jag insett att om jag inte haft min mamma som alltid varit väldigt bra på att låta mig höra positiva, uppmuntrande ord, så hade jag kanske också hört till dem som tycker att "dagens ideaaal är ju heeelt feeel, det uppmuntrar unga tjejer att se ut på ett sätt som är totalt omööööjligt och de mår ju sååå dåligt av det". Ärligt talat har jag nog aldrig kunnat identifiera mig med de där tjejerna, för jag har alltid varit ganska nöjd med hur jag ser ut vilket jag har min mamma att tacka för. Jag har aldrig förstått hur folk kan må så dåligt, förrän nu ... De har väl helt enkelt inte fått höra tillräckligt mycket att de duger som de är, nej inte duger förresten, att de är vackra precis som de är!

Något jag aldrig tycker man ska snåla med är uppmuntran och att tala om för de man tycker om hur man känner för dem. Inte fan är det lätt av någon anledning och jag har aldrig gjort det själv heller, förrän nu. Ibland har jag nämligen råkats trilla över ett blogginlägg fullt av en massa vackra ord dedikerad till någon speciell person, kanske ett syskon eller en partner. Det har då slagit mig att jag skulle grina av lycka om någon skrev ett sådant inlägg till mig, så varför skulle inte jag kunna glädja någon annan genom att skriva ett sådant till dem? Därför har jag verkligen försökt bättra mig och tala om för folk hur mycket jag uppskattar att ha dem i mitt liv. Jag hoppas det når fram!

Ibland kan det vara klokt att prata med en vän för att få perspektiv på saker, so I did. Det är skönt att höra att man inte är ensam om att känna och tänka på ett visst sätt ...

Men det var även en annan sak som slog mig efter att ha fått lite peptalk. Vad fan skulle jag vara SÄMRE än någon annan för? Varför skulle jag INTE förtjäna allt jag har? Det finns trots allt sådana som är betydligt värre och som inte ens försöker göra något åt det. Visst kan jag sitta och trycka ner mig själv och inbilla mig att det inte finns en enda anledning i världen till att någon skulle kunna älska mig. Men ärligt talat, vad får jag ut av det?

JAG ÄR BÄST. JAG ÄR BÄST. JAG ÄR BÄST. Så kan jag lika gärna tänka, för det mår jag fan så mycket bättre av.

Jag blev just riktigt rädd. För en stund sedan insåg jag hur fruktansvärt tur jag haft och hur lycklig jag är. Det är väl underbart för visso, men hur ofta håller sådant i sig?! När ska någon inse att min turkvot är fylld och att det är någon annans tur? ALDRIG, hoppas jag, ALDRIG NÅGONSIN. Men samtidigt känns det lite väl otroligt att just jag skulle få ha världens finaste pojkvän, världens bästa föräldrar och världens härligaste släktingar ... På samma gång. Jag, av alla människor!

Halelujah och amen. Ett under har skett ...

Finns det förresten någon risk att man blir dumpad för att man råkats äta upp sin pojkväns Läkerol? Shit i så fall, skulle vara så löjligt om man stupade på en sån sak, SÄRSKILT som jag fortfarande har kvar egna. Okej, det lät rätt osannolikt. Fast inte mer osannolikt än något annat som hänt mig förresten!

Jag kände att det var dags att göra något åt min misär, så jag gjorde ett besök på Coop. Resultatet av handlingsrundan blev två paket varma koppen, tre stycken apelsin blandjuicer och en mjölkliter. Nu är mina juicecravings alltså tillfälligt stillade och jag sitter med en varma koppen med kycklingsmak, ingen risk för undernärning här inte alltså! ;-) Dessutom kan jag äntligen dricka te med mjölk igen, helt otroligt!

Ville mest bara säga det. Nu ska jag återgå till lunchen!

Tydligen ska vi träffas på skolan senare än vad som först var bestämt, så då kan jag ju passa på att skriva ett blogginlägg ... Om julen!

Jag vet att det är lite väl tidigt kanske, men jag kom bara att tänka på julen nu. Det slog mig att jag inte längtar dit längre, inte ens lite. Förut var julen nästan årets höjdpunkt, för jag älskade maten, att få träffa alla släktingar, stämningen ... Paketöppningen älskade jag givetvis också när jag var riktigt liten, men med åren blev det mindre och mindre viktigt.

Men sedan några år tillbaka nu känns det bara som att julen bestått av att känna sig fruktansvärt halv. Medan man firat med den ena föräldern, har den andra befunnit sig flera mil bort. Man har suttit och ätit julbord med folk man knappt ens träffat förut, hafsat i sig maten under tystnad. Missat halva Kalle Anka och hela Karl Bertil Jonsson, för någon annan skulle kanske se något annat på tv. Eller så var det helt enkelt ingen som tänkte på det, eller ens brydde sig.

Det känns som att julmagin helt enkelt är borta. Förut var julen verkligen helig för mig, men nu skulle jag lätt kunna fira den långt bort från snö och allt vad julklappar heter. Eller inte ens fira alls, det känns faktiskt inte så viktigt.

Men jag antar att man får stå ut och snällt sitta där i år igen med ett leende som inte riktigt når enda till ögonen och vemodet brännande i bakhuvudet. Bara för att man ska, och så får jag väl hoppas att magin återvänder.

Igår var vi till Boden och firade min farmor som fyllde 70 år. God mat och trevligt var det, men sedan skulle vi ju hem också tillslut. Till saken hör den att det var JAG som skulle köra! Regn och mörkt, det är verkligen mina mardrömsförhållanden på vägen, men jag bet ihop och bestämde mig för att köra ändå. Skakig i hela kroppen och spänd som en fiolsträng satte jag igång och körde faktiskt hela vägen trots att jag fick frågan om jag ville bli avbytt halvvägs. Äsh, man måste ju träna. Dödsångesten släppte dock först när vi stod tryggt parkerade utanför lägenheten, men då var jag lika glad som förvånad att vi överlevt!

Sedan somnade jag i min varma trygga säng och drömde om giftiga, halvt odödliga spindlar som intagit pappas hus och jagade mig ... Att köra måste varit ett större trauma för mig än jag trott :-P

Nu måste jag borsta tänderna, för snart ska jag iväg till skolan. Skola, skola, skola! Jippie, jag slipper vara hemma! :-D Synd bara att jag ska cykla, min förkylning behöver faktiskt inte det ...

Har suttit och läst några kapitel ur kurslitteraturen som hör till journalistikkursen och jag får erkänna att det faktiskt är riktigt intressant! Samtidigt funderade jag även över det jag skrev i förra inlägget och det slog mig att kursinnehållet förmodligen blir mer avancerat med tiden. Det är nog knappast så jag kommer behöva oroa mig för att det ska bli för enkelt, bara för att första uppgiften var en mjukstart. Ett personporträtt är ju ingen större konst att skriva men ju mer jag läste ur kurslitteraturen desto mer insåg jag, att artikelskrivandet rentav skrämmer mig! Det kommer inte bli helt lätt att få ihop det kan jag tänka mig, men där får jag något att kämpa med. YES!

Det som skrämmer mig mest är bristen på drömmar och mål. Förut var nog tre av mina största mål i livet att flytta hemifrån, finna den stora kärleken och starta eget. På valborgsmässoafton uppfyllde jag ett av målen, någon månad senare blev det andra klart och i augusti förverkligades det sista målet. Det har gått skrämmande fort, jag tänkte liksom att det skulle ta flera år och inte typ fyra månader!

Nu börjar det i alla fall bli dags att fundera över vad jag vill mer. Jag kan väl börja med att skriva klart den där boken jag påbörjat i alla fall, skicka in den till ett förlag. Sedan var det ju den där tatueringen jag vill ha, den får jag väl se till att skaffa mig ... Men seriöst, det kan jag ju nästan ha klart i år om jag skulle ligga i! Sen då? Jag vill ju förstås lära mig bugga, men sen vet jag faktiskt inte! Man kanske skulle bli musikalartist, filmregissör, elitgymnast ... Nej, det låter inte troligt men jag försöker hitta utmaningar som tar lite tid! ;-)

Journalistikstudierna borde förstås uppta hela min hjärna egentligen förresten, varför gör de inte det? Studierna borde väl gott och väl vara nog för att hålla mig sysselsatt. Kan man tycka. Men hur gör man dem till en så stor utmaning att jag ska lyckas bli motiverad? Skriva kan jag ju, tillräckligt bra för att motivationen att bli bättre inte är så stark som den borde. Det jag skulle behöva är riktigt elak kritik på något jag skrivit, som ett slag i ansiktet. Det jag inte behöver är att gå ifrån skrivhandledningen med orden "känn dig nöjd, det var inte mycket att klaga på" ringande i öronen. Jag skulle snarare behövt gå därifrån med tårar i ögonen, för inget gör mig så motiverad som motgång. Men den kommer väl också så småningom, motgången alltså. Vi har en tenta i oktober har jag för mig, om jag låter bli att förbereda mig får jag säkert känna på nederlag. He he ...

Åh gud vad jag hatar att sitta hemma själv! Givetvis blir det naturligt så att man hamnar antingen framför datorn eller tv:n, men det ger mig bara ont i huvudet. Kul att laga mat till sig själv är det ju inte heller och att jag därför knappt äter gör ju inte saken bättre direkt.

Jag är rastlös, så fruktansvärt rastlös! Visst finns det vissa ställen där jag skulle kunna ligga i timmar i skuggan av solen och lyssna på musik eller läsa en bok, där jag kan slappna av. Men här och nu kryper det i benen på mig, fingrarna kliar och som följd av att jag inte vet vad jag ska göra av allt detta, blir jag nästan nedstämd.

Däremot är jag glad att detta inte är ett konstant tillstånd. Om några timmar vet jag ju att min varma, fina, jävliga älskling kommer hem! Ärligt talat skulle jag nog bli tokig utan honom. För jag har insett att jag helt enkelt inte trivs något vidare själv, i varje fall inte några längre perioder. Det ger mig lite för mycket tid över att tänka på hur lite som händer, hur lite jag själv utvecklas som person. Utveckling är ett ord jag hjärtar.

Nåja, nu ska jag nog ta itu med disken. Jag kan inte säga att det ger mig känslan av att göra något kreativt eller utvecklande direkt, men det är i alla fall bättre än att sitta här och må halvtaskigt. Och det behövs göras!

Jag sitter på facebook och pratar med min barndomskompis från lågstadiet. Vi har inte träffats på typ 11 år?! Det tycker jag är rätt häftigt. I mina ögon var vi jättebra vänner då i alla fall, men hur skulle det bli om man träffades idag? Tänk om man skulle inse att man inte alls kommer överens, folk ändras ju. Nåja, det kan ju faktiskt hända att man kommer fram till att man fortfarande kommer jättebra överens också. Den tiden är i alla fall förbi då jag låter sådana funderingar styra vad jag ska göra. Någon dag SKA vi träffas och i värsta fall då blir det pinsamt tyst. Shit happens. Jag tror inte någon dör för det.

För första gången på ett bra tag tittade mitt stora ego fram. Givetvis var jag tvungen att göra något åt det, kameran åkte fram och klick ...! Givetvis bara råkades jag även vakna upp med värsta locktångsfrillan också ;-)

Nu sitter jag och äter frukost, typ. Okej, chips om jag ska vara helt ärlig. Jag tjurar fortfarande över att juicen är slut och vägrar dricka te utan mjölk en dag till. Lättare att vänta till lunchen alltså, för man kan ju inte dricka typ vatten till frukost!

Annars idag funderar jag på att ta kameran med ut och fånga alla härliga höstfärger på bild. Förutsatt att vädret blir bättre alltså. Och ikväll ska jag på 70-årskalas ... Farmor!

Nu har jag kommit hem från skolan. Hade tänkt skriva ett halvdeppigt inlägg om hur tråkigt allt är, men jag fick för mig att jag skulle logga in på facebook först. Sagt och gjort, och tur var väl det! I inkorgen låg nämligen ett meddelande som fick mig att brista ut i gapskratt och det tog flera minuter innan jag kunde samla mig för att hämta andan. Tack och lov för att det finns dumhet! :-D

Det var något annat jag tänkt skriva också, men jag tror jag glömde det!

Okej, dags att tillföra något i mitt liv. Detta börjar bli lite väl enformigt, lite väl mycket som ... Vardag. Inte för att det är något större fel med vardag, men jag kan känna mig lite rastlös om allting börjar se alltför likt ut från dag till dag. Jag tänkte att ett extrajobb kunde sitta ganska fint, kan jag casha in lite extra pengar kanske jag till och med kan boka en utlandsresa till sommaren ... 2013. Då skulle jag ju i alla fall ha något att längta efter och det gör också att jag får känslan av att jag kommer någonvart. Det värsta som finns måste ju ändå vara att stå och stampa på samma ställe?!



Och så en bild utlandsbild förstås! Frossar i sådana just nu ;-)

Okej, det var kanske rätt uppenbart att de två senaste inläggen bara var en ursäkt för mig att få lägga upp härliga utlandsbilder och drömma mig bort. Kopplingen mellan juice och grisiga spisplattor och utlandet är kanske inte så obvious direkt. Men men :-P



Nämen ojdå ... En till bild slank visst med! :-D

Just det, jag glömde ju nämna i förra inlägget att juicen var slut. Då längtade jag ännu mer utomlands, för där finns det alltid juice (och nää, jag är absoluuut inte bara tjurig nu)!







Se, jag överdrev inte! Juice, juice, juice (Turkiet= den eviga juicens land).

Ibland får jag en så underlig känsla av att jag är den enda här som insett användningsområdet för en disktrasa ...



Då kan jag önska att jag befann mig någonstans långt borta ... (Gärna ätandes på en vattenmelon)

Ja, visst vorde det trevligt att slippa vardagen av disk och städning? I think so! Rätt som det är har jag bokat en utlandsresa över jul (inte för att jag har råd men), bli inte förvånade.

Har någon råkats missa det så har jag ju i alla fall varit sugen på att färga håret rätt länge nu. Tanken var väl att vänta ett tag och sedan göra det hos frisören, men så fick jag ett infall när jag stod och diskade idag. Cykeln släpades fram och jag tog mig in till stan och inhandlade rea-hårfärg på Cubus (jag har kikat på den tidigare ...). Sedan bar det av hemåt och jag började ivrigt applicera färgen i håret. Efter ett tag slog det mig att jag kanske borde sätta på mig plasthandskarna också, så det gjorde jag. Sedan flöt det på ganska bra bortsett från att mina ögon (samt resten av kroppen) och toalettinredningen levde lite farligt. Det blev färg lite här och var kan man väl säga ... Men även i håret faktiskt, och nu sitter jag bara och väntar på att håret ska torka så jag kan se hur resultatet blev!

Vilken färg valde jag då tillslut? Den hette visst rödsvart?! Ja, när jag har lite svårt att bestämma mig brukar jag ta ett mellanting. Sist jag hade svårt att bestämma mig för en färg kom jag hem med ett förskräckligt orangerödrosa (?) nagellack, jag visste inte om jag skulle ha rött eller rosa ... Den här gången tror jag dock det blir mer lyckat! :-D

Jag måste väl skriva något här antar jag, annars blir ju de få som surfar in på min blogg så besvikna ;-)

Alltså skriver jag. HEJ! HEJDÅ!

Skojja ba. Typ. Ärligt talat så har jag inte så mycket att skriva om annat än att jag inte har något att göra. Eller okej, visst har jag att göra men jag tror jag borde vila istället så förkylningen får en chans att bli bättre? Typ.

Jag är så glad, för nu har jag nämligen skrivit klart läslogg 2. Ja, den som jag dragit mig för att skriva in i det längsta, men det känns skönt att ha det klart nu verkligen.

Gårdagen i alla fall, tror jag var en bidragande orsak till att min förkylning idag känns mycket bättre. Tja, jag mår helt enkelt bra av att få vara social och träffa folk vilket jag gjorde mycket igår ... Det skulle inte förvåna mig om det är därför jag känner mig friskare? :-P

Nåja, nu när jag ändå är produktiv (och ensam hemma) ska jag passa på att göra klart lite seriöst arbete också. Bye bye!

Låg vaken hela den här natten och somnade inte förrän fem på morgonen. Låter som en riktig mardröm va? Det var det inte, tvärtom behövde jag det verkligen! Jag mår bättre än jag gjort på länge om man bortser från förkylningen då som fortfarande inte gett med sig. Ska snart och inhandla en massa vitaminer att kurera mig med i alla fall, och frukt av alla dess slag!

Ja, igår när jag stod inne på Max började jag nämligen hastigt och lustigt, mitt "nya" liv. Det låter jättefånigt och jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag tror verkligen jag skulle ha mer energi (och finare hy, två-tre finnar är två-tre finnar för mycket ... Vart kom de ifrån?!) om jag inte slarvade så med vad jag äter. En kycklingburgare med apelsinjuice blev steg ett mot att återfå energin (vi bortser från det faktum att fruktsalladen var slut och jag "tvingades" ta pommes frites istället), nu ska jag bara försöka fortsätta med nyttigheterna! 

Speedad på två enorma koppar kaffe har jag varit riktigt flitig idag och mycket har blivit gjort. Tavlor har kommit upp på väggarna (okej, DET var inte min förtjänst men), tvätt har tvättats och saker har sorterats och burits ner i källaren. Och så var jag ju på skolan innan det förstås, och sprang sedan runt på stan en stund för att leta en födelsedagspresent till min bror (jag hittade ingen, men hittade däremot nagellacksremover till mig själv ...). Dessutom CYKLADE jag till skolan och hem! Ja, ni hör att jag försöker få fram att jag varit jätteduktig idag va? ;-)

För övrigt kan jag typ inte ens andas genom näsan längre. Dumma, dumma förkylning!

Efter en kopp te börjar jag äntligen känna mig hyfsat levande, men visst känns det fortfarande att jag har en rejäl förkylning. Verkar inte direkt ha tagit det lugnt och försökt vila upp mig inatt heller, för jag fick höra när jag vaknade att jag nästan lyckats knuffa min älskling ur sängen! Oups ...

Nu väntar plugg, plugg och åter plugg. Jag fick nämligen veta igår av Smiley (en klasskompis) att jag missat en massa sidor som jag ska ha läst till imorgon! Thank god for facebook, får jag väl dock säga. Jaja, tjao!

Less, less, less. Skolan vill att jag ska läsa en massa trista böcker som jag inte alls vill läsa. Förkylningen vill att jag ska ligga hemma med halsont och snörvla och hosta. Lägenheten som inte städar sig själv, vill förmodligen bli städad. Osv.osv.

Men vad JAG vill då? Det känns mest som att motgångarna haglar och min vilja växer i skogen. Imorgon tror jag att jag ska gå ut i skogen och leta efter min vilja! Jo, så får det bli.

Slog upp en bok för en stund sedan, "Mediernas kulturhistoria". Denna bok ska alltså föreställa våran kurslitteratur och har hittils (tror jag) beskrivit hur mycket någon gammal författare skrev om sin penna. Jag säger tror, för den innehåller en massa gamla citat som jag inte förstår. Jag förstår inte heller vad för nytta ett gäng journaliststudenter ska ha av att läsa denna bok, för faktum är att den verkar rätt värdelös om jag ska vara ärlig.

Jag trodde att det skulle vara annorlunda att studera på universitet. Att man skulle få göra sådant man faktiskt har nytta av, sådant man valt att göra. Istället sitter jag och lyssnar på en man som pratar om retorik och blir ombedd att skriva ett tal. Jag tvingas läsa om farbrorn som skriver om sin penna och andra saker som liknar forskningsrapporter av något slag. Jag har visserligen även fått intervjua folk och skriva ett personporträtt ... Men detta är alltså i en annan kurs. Tji fick jag om jag trodde att "journalistik i nya medier" skulle innebära att läsa om enbart nya medier. Om jag trodde att jag äntligen skulle få gå kurser jag har nytta av i arbetslivet. Hur är det man säger? Shit happens.

Börjar bli sugen på att färga mitt ack så risiga hår igen. Efter över tre månaders slit har färgerna minst sagt ändrats och utväxten börjar bli tydlig. Jo, en färgning börjar bli oundviklig ... Då är bara frågan, vilken färg?!

 

Sist jag besökte frisören blev resultatet som på bilderna ovan. Alltså jag älskade det verkligen och så, men med tanke på att jag önskade att få det "så galet som möjligt" så vet jag inte om resultatet blev vad det borde blivit. Jag är därför sugen på att göra ett nytt försök nu, men då är bara frågan vilka färger jag ska satsa på. Minst två i alla fall, så mycket vet jag. Har suttit och kollat runt jättemycket för att få inspiration och hittils har kombinationer som svart+turkost+mörkblått, svart+limegrönt, blont+orangerött, svart+rosa+blont+blått osv. känts lockande utifrån de bilder jag sett. Ingen som har några förslag förresten? Vad skulle jag passa i?



Men värsta fall går jag tillbaka till helsvart ... Det händer faktiskt att jag saknar det ibland!

Tiden fortsätter gå, men ändå tycker jag den går förvånansvärt sakta. Min hjärna ligger dock ungefär ett år före i tiden, det slog mig bara häromdagen att jag faktiskt inte har åldern inne för systemet än. Skumt, jag hade nästan lyckats övertyga mig själv helt om att jag hade det. I själva verket är jag faktiskt bara arton fortfarande, om man ska vara petig. Det känns inte så, alls faktiskt.

Men nog om det, nu ska jag berätta om gårdagen. Det började med en intervju med en klasskompis utanför skolan i strålande solsken, har nämligen i uppgift att skriva ett personporträtt. Därefter blev jag upphämtad av min lilla zombie (ja, för tillfället ser han faktiskt mer död än levande ut ...) och vi begav oss ut för att sitta omgiven av husvagnar och snacka skit med hans päron, samt klappa vovvar. Något senare sedan cyklade jag iväg för en filmkväll med några av tjejerna i klassen, mucho trevlans måste jag säga. Är så glad att jag hamnat i en så bra klass! :-D

Snart ska jag till en plats på jorden där solen aldrig ler ... Boden heter det visst. Men äsh, jag vet inte, har man gulliga små släktingar där tycker jag faktiskt man kan vilja åka dit ... ;-)

Har haft en lektion hittils i veckan ... EN LEKTION! Det känns verkligen som att jag missat något, som att något fallit bort i mitt schema. Visserligen är det mycket egenstudier som gäller, men ändå, detta är ju nästan ... Slappt?!

Visserligen känns det ganska skönt på ett sätt, den rätta motivationen har verkligen inte alls infunnit sig och idag när jag cyklade hem från skolan funderade jag till och med på om jag verkligen SKA studera. Visst, jag har inte så mycket till val, men jag önskar ändå att jag slapp dessa tre år av studier och kunde gå direkt ut i arbetslivet! Just nu känns det mer som att jag står och stampar på samma ställe istället för att komma framåt. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, men så länge jag är student är det bara att glömma.

Nåja, jag har garderober som ska städas och en mediekulturbok som ska läsas. Vad sitter jag här för?!

Nackdelen med att ha en dator som hoppar mellan mejlen lite då och då:

Satt och läste listan över kurslitteraturen i tidningsjournalistik som vi fått mejlad till oss. Helt plötsligt läste jag "Da Vinci koden"?! Insåg sekunden efter att kurslitteraturmejlet obemärkt bytts ut mot ett mejl från boktipset. Haha.