Bea

Jag blir galen! Jobbar man mycket hinner man inte ha någon fritid och jobbar man lite har man inte råd att ha några fritidsintressen. Det där med att hitta en balans är verkligen inte enkelt. Kanske är det bäst att jag fortsätter som jag gjort, att bara ha några få valda dagar varje år då man verkligen lever livet. Det verkar onekligen som det enklaste altenativet. Fördelen med det är att under dessa dagar har man verkligen möjlighet att göra exakt vad man vill. Nackdelen är att resten av årets dagar tenderar att bli lite gråa och att göra vardagliga saker som att hälsa på sina föräldrar hinns liksom inte riktigt med.

Jag fattar verkligen inte hur folk gör för att hitta den där balansen. De som jobbar, tränar, träffar vänner, har ett romantiskt förhållande med sin partner, kanske till och med har häst och dessutom reser utomlands någon gång varje år också. Hur hinner de, hur har de råd och framför allt hur orkar de? Även om en del faller på tid och ekonomi för min del handlar nog mycket om orken också. Jag har valt att prioritera träningen för att min kropp behöver det och jag har valt att prioritera jobb för att jag behöver pengar. Sen har jag valt att prioritera min fästman för att jag älskar honom. Men vänner?

Det är väl lätt att anta att jag inte har några vänner för att jag är en hemsk person som folk inte vill vara vän med. Men det har gjorts försök att bli vän med mig. Jag har bara inte fångat möjligheterna när de erbjudits mig. Jag har haft väldigt dåligt självförtroende och verkligen inte trott att någon skulle kunna finna mig intressant att umgås med. Har väl inte heller hittat någon som jag känt att jag haft så mycket gemensamt med. Det började egentligen när jag började gymnasiet. För även om jag hade ett kompisgäng jag hängde med så kände jag inte riktigt att jag var en del av gemenskapen. Vi var olika.

Nu har jag börjat komma till insikt med att ju mer min kropp har jävlats med mig desto mer olik känner jag mig i jämförelse med människor i min omgivning. Folk i min ålder behöver normalt inte tänka på vad de äter, deras mage kraschar liksom inte av en lyxshake eller en tårtbit. De kan vara spontana och göra vad de vill. Jag antar att jag helt enkelt är rädd att omge mig av människor som inte förstår hur det är att vara mig. Att jag är rädd att försätta mig i situationer där jag känner mig tvingad att göra ett val som inte är bra för mig. Som att stå inne på ett café där det inte finns något jag kan äta och bara för att inte vara till besvär välja något som jag vet att jag kommer må dåligt av.

Det låter lite sorgligt när jag säger det, men det har helt enkelt blivit det enklaste valet att inte umgås med folk som är alltför friska. Men dessvärre så är väl de flesta i min ålder det. Känner mig inte lik någon. Känner inte att någon skulle kunna bli min bästa vän. Missförstå mig rätt. Jag sörjer inte så mycket bristen på nära vänner egentligen. Mitt liv är jättebra trots detta. Men det vore skönt att ändå ha någon som man kunde ha som tärna på bröllopet och ventilera sina kvinnliga problem med. Känner ändå att det skulle vara väldigt fint att ha nån sån.  

Men jag fattar, man kan inte få allt för då skulle ju livet vara sliskigt perfekt. Man kan kanske få hälften av det man vill ha, 75% om man nu är riktigt lyckligt lottad. Men att få allt är helt enkelt omöjligt. Det ska väl finnas saker som man helt enkelt inte lyckas uppnå antar jag. Hur simpla de än verkar vara för andra personer. Jag har ju uppnått sånt som verkar svårt för andra och de uppnår sånt som verkar svårt för mig. Man har olika saker man är bra på. Även om somliga verkar vara bra på allt.