Bea

Den stora dagen hade alltså kommit. Lördagen den 16 maj. Vaknade i god tid och kände efter hur det kändes. Jodå, kroppen mådde bra och allt kändes bra. Tittade ut genom fönstret och log, solen sken, en fin dag att gifta sig. Drack en smoothie i sängen tillsammans med min blivande make innan det var dags att börja göra sig i ordning. Halv nio anlände min mor och vi två åkte till frisören på Hårstudion för att få mitt hår fixat. Väl där fick jag champagne med jordgubbar och frisyr samt vilken hårprydnad som skulle användas diskuterades. När vi var överens började förvandlingen. Slutresultatet blev över all förväntan! Sedan var det dags för sminkning, som skedde i samma byggnad. Lätt berusad av champagnen fick jag gå och byta stol och vi kom överens om en ganska enkel sminkning med långa lösögonfransar. Att sitta still på stolen var påfrestande för nacken, men vill man vara fin får man ju lida pin. Fint blev det i alla fall när slutresultatet kunde presenteras. Vilken förvandling! Jag kände knappt igen mig själv!

 

Sedan var det dags att äta något. Sushi stod på agendan, trodde jag. Det visade sig att jag glömt kolla öppettiderna, så det var bara att glömma. Vi slank istället in på Nodo där jag försiktigt och utan att förstöra sminket fick i mig en LCHF-tallrik med fläskytterfilé och grönsaker. Därefter var det bara att åka hem för att byta om inför fotograferingen. Mamma hjälpte mig på med brudklänningen och sedan började det svåra projektet att röra på sig. Med ett ordentligt släp var det inte det enklaste, men vi lyckades krångla in mig i bilen i alla fall och sedan bar det av mot Sjöbodan för fotografering utanför. Bilresan var väl en mindre rolig historia eftersom att jag fick lite andnöd av den tighta klänningen och väl framme hade min blivande man och hans bestman inte ens anlänt än. Fick alltså sitta kvar en stund i bilen och försöka andas medan hårdiademet tryckte mot huvudet så jag inte visste om jag höll på att få migrän eller inte. För säkerhets skull fick jag några piller av min mor.

 

Till slut kom min blivande man så vi mötte fotografen och det var dags att börja ta bilder. Stod på en brygga nere vid vattnet vilket blev ganska kallt då det trots solen inte var en särskilt varm dag. Huttrade ganska ordentligt men det var ju bara att le och se glad ut ändå. Bitvis lyckades jag glömma bort kylan i alla fall och jag tror vi fick några fina bilder. Fotografen gjorde ett bra jobb med att dirigera oss in i fina positioner och utan henne hade nog vi ovana "modeller" inte gjort en särskilt lysande prestation. Nu kändes det faktiskt som att det blev bra ändå!

 

När fotograferingen var över väntade vi på att bestman och tärnan skulle komma och plocka upp oss och köra oss till kyrkan. En halvtimme innan vigseln såg vi fortfarande inte skymten av dem och började bli lite stressade. Ytterligare några minuter gick men till slut anlände dem och vi begav oss till kyrkan. Väl där fanns ingen tid att tänka, det var bara att gå in direkt och vänta på att brudmarschen skulle spelas. När vi stod där slog det mig hur avtrubbad jag kände mig och jag undrade om jag inte borde vara ... Gladare? Känslosammare? Sedan kom brudmarschen igång och då bara sprutade tårarna, det var det som behövdes för att allting skulle kännas verkligt. Vi fick sakta fram genom mittgången och jag kunde skymta några välbekanta ansikten, vilket bara fick tårarna att spruta ännu mer. När vi kom fram till altaret hade jag dock fortfarande inte sett min mor så jag vände på huvudet och där satt hon, på samma rad som min far. Det gjorde mig lite extra rörd.

 

Sedan drog själva vigseln igång. Stefan och Annika, sångarna, sjöng "utan dina andetag" och jag blev ännu lite tårögd. Prästen pratade om tandemcyklar. Stefan och Annika sjöng "det vackraste". Jag tittade på min blivande make och kände bubblande lycka. Någonstans sjöngs det psalmer, "den blomstertid" och "glöm inte bort att du är värdefull". Så skulle vi säga ja till varandra, vilket vi såklart gjorde. Lite senare skulle löften avges och jag började skratta lite av lycka men fick ändå fram det som skulle sägas. Ringar sattes på fingrarna, gissningsvis någonstans häromkring? Så var det gjort och jag fick kyssa min man! Stefan och Annika sjöng "av längtan till dig" och det var otroligt vackert. Så kom utmarscheringslåten igång och vi tågade ut ur kyrkan. Väl ute kysste jag min man igen med ögonen fulla av lyckotårar.

 

Sedan kom resten av gästerna ut och plötsligt kastades rosenblad på oss! Därefter skulle alla kramas och lyckönska oss och det var också ett otroligt vackert ögonblick med mycket känslor. Alla var där och sa hur vackra vi var. Bilder togs från alla möjliga håll. Trodde aldrig kamerorna skulle sluta gå varma. Men efter ett tag var vi tvungna att bryta för att kunna ta lite bilder med fotografen vi hyrt. Gästerna fick åka vidare mot festen och jag, min make samt våran bestman och tärna stannade kvar och blev fotograferade. Jag tror det blev jättefina bilder med oss alla fyra!

 

Sedan blev jag och min nyblivna make upphämtade med en fin bil av äldre modell (borde såklart minnas vilken, men men ...) Vi åkte genom stan och anlände sedan till Sjöbodan där vi möttes av alla gäster som stod och skålade med en drink. Resten berättar jag om en annan gång ...

 

Nu är det bara en vecka kvar till bröllopet! Blev påmind igår när min tärna skickade en bild på sin klänning ... Som för övrigt var jättefin! Att ha en tärna är verkligen den sista biten som fallit på plats vilket gjort att jag kan se fram emot bröllopet fullt ut nu. Ja, jag har ju oroat mig en del över att inte ha någon tärna kan jag väl säga. Men nu har jag en som jag visserligen inte känner särskilt väl, men det känns faktiskt rätt ändå. Rent krasst är ju en tärna i princip en blomhållare, så egentligen behöver det väl inte vara en vän man känt superdupermegalänge och har en jättestark anknytning till. Tur är väl det, för några sådana personer finns nog inte i mitt liv.

I förrgår var jag för övrigt med min mor och lämnade in bröllopsklänningen för att bli uppsydd. Vi hade en mysig dag med lunch på Sjöbodan och efterrätt hemma vid köksbordet. En bröllopspresent fick vi också, en jättefin tavla som jag velat ha ett tag. Har verkligen världens bästa mamma <3

Har konstaterat att det är otroligt tråkigt att sitta framför datorn. Nuförtiden är det sällan jag har ro till att sitta nån längre stund. Har åkt på en hyfsat ordentlig förkylning, men inte ens det plus några timmars jobb idag kan få mig att känna att det är trevligt att spendera lite tid framför datorn. Kan tänka mig att mina skolår inom media var alldeles tillräckligt för en hel livstid.

Har väl inte jättemycket att berätta heller, så bloggen får väl fortsätta stå och damma ett tag till antar jag.