Bilder från vigseln
Jag vet inte om det syns, men jag störtgrinade när vi gick fram genom gången. Av lycka. Såklart.
Fotograf: Angelica Stenberg.
Midsommar passerade för fort
En vecka har gått sedan sist jag skrev. Midsommarhelgen hanns det ändå med en del trots att jag jobbade under dagen på midsommarafton. Men framåt kvällen kom min man och hämtade upp mig och vi åkte till Sikfors där jag fick mig midsommarmiddag. Till en början var det varmt men efter ett tag satt jag i täckbyxor och jacka likafullt. Typiskt midsommar att frysa! Senare åt vi tacos och gick och tittade på en trubadur som spelade inne i en kåta och promenerade till en hängbro. Mycket trevligt, synd bara att jag var trött efter den tidiga morgonen. Tog bilder från dagen men tydligen har de lyckats försvinna. Typiskt!
Lördagen bjöd på strålande sol, dock inte när vi vaknade så vi började med att städa hela huset. När solen kikade fram blev det gräsklippning och sedan kände vi oss glada och nöjda. Åkte till Sikfors igen där vi åt lunch i restaurangen, solade och sedan åt grillat till middag tillsammans med trevligt folk.
Lördagen bjöd på strålande sol, dock inte när vi vaknade så vi började med att städa hela huset. När solen kikade fram blev det gräsklippning och sedan kände vi oss glada och nöjda. Åkte till Sikfors igen där vi åt lunch i restaurangen, solade och sedan åt grillat till middag tillsammans med trevligt folk.
Söndag skulle vi åka och lämna min bil på lagning i Älvsbyn så vi åkte dit och lämnade bilen. Sedan tog vi en "liten avstickare" på typ fyra mil till Storforsen där vi gick omkring och solade på klipphällarna och fikade medhavda bullar och chokladbollar. Chokladbollar klarar dock inte värmen så bra upptäckte vi. Hehe.
Efter helgen har jag haft fullt upp med jobb på två olika jobb. Piteå Summergames står för dörren så ledig får jag vara nästa helg.
Dåligt flyt nu
För ett tag sedan tog jag ta ett nytt körkortsfoto i en fotoautomat. Skickade in bilden till transportstyrelsen som svarade att bilden var för ljus och inte kunde godkännas. Jaha. Vad gör jag då? Idag gjorde jag ett försök att ta en egen bild men jag tror inte någon av dom bilderna blir godkända heller. Jag måste helt enkelt sola mer. Annars vet jag inte vad jag skulle kunna hitta på. Ett nytt körkortsfoto måste jag i alla fall ha.
För övrigt har jag inte heller något flyt just nu. För några dagar sedan när jag satte mig i bilen och stängde dörren, så krackelerade hela bakrutan och trillade ner på hatthyllan. Lite paff jag blev. Någon dag efter det tappade jag sex stycken tvåliters juiceförpackningar på ena benet, så numer är benet fullt av fula blåmärken. Lika bra att solen inte behagar titta fram alltså.
För övrigt känner jag mig trött mest hela tiden. Och med tröttheten kommer min dåliga karaktär, så igår köpte jag fyra chokladkakor. Inte mitt smartaste drag. Man kan väl helt enkelt konstatera att jag är inne i en sämre period just nu. Men trots allt känner jag mig inte bitter. För trots motgångar känner jag i grunden en lycka över mitt liv. Det är ganska skönt att det är så.
Några favoriter från fotograferingen
Alla bilder är tagna av Angelica Stenberg.
Bröllopsfesten
Vi anlände alltså till festen i en äldre Pontiac, där alla släktingar och vänner stod och väntade på oss med välkomstdrinkar och kameror i högsta hugg. Jag och min ofantligt stora klänning lyckades krångla oss ur bilen och vi fick ställa upp på fler foton, som att inte de utanför kyrkan varit nog. Därefter tog vi oss in till Sjöbodan där även jag och min nyblivne make fick oss varsin drink. Sedan stod jag mest i ett hörn och såg på när folk minglade omkring, mitt enorma släp gjorde framkomligheten en aning begränsad så om jag ville ha något eller röra på mig fick jag be om hjälp. Pratade med folk, drack min drink och hade det trevligt helt enkelt. Våra gäster fick ta varsin lapp per par, med frågor eller svar och de som hade frågorna fick sedan gå runt och leta efter de som hade svaret. På varje svar fanns en flagga som visade vilket "land" varje grupp skulle sitta vid.
Så småningom blev det dags för middag, så vi rörde oss vidare mot middagslokalen en bit bort. Våra gäster fick leta rätt på sitt "land" med hjälp av flaggor som låg utplacerade på borden. Jag hann inte mer än att lägga upp kyckling, fläskfilé och diverse rotsaker och sås på tallriken och sätta mig ner vid honnörsbordet innan jag insåg att jag aldrig skulle kunna äta i min klänning. Andningen var nog så ansträngd med en tom mage. Så jag fick snällt be min nyblivne man att följa med mig en trappa upp för att hjälpa mig att byta om. Med en viss ansträngning lyckades han krångla av mig bröllopsklänningen och jag kunde byta om till min röda festklänning.
Fotograf: Angelica Stenberg.
När vi kom ner igen hade maten kallnat en aning, men den smakade fortfarande bra. Mitt i allt skulle det börjas hållas tal och först ut var makens best man, som höll ett underhållande tal som innehöll en anekdot om fortkörning. Sedan fick vi fortsätta äta en liten stund och därefter följde fler tal. Exakt i vilken ordning de kom minns jag inte, men min tärna höll ett rörande tal om min "coolhet". Min far höll ett fint tal om svunna tider då vi tillbringade mycket tid tillsammans i stallet. Min svärmor höll ett tal som avslutades med att min make väntat på rätt brud! Och min älskade, älskade make höll ett jättefint tal om hans första möte med mina föräldrar och andra fina saker som gjorde mig tårögd.
Jag gick till baren och fick min första cider, som jag tydligen inte behövde betala för. Det kändes konstigt att bara gå därifrån utan att ha tagit upp kortet, men visst vore det synd att klaga. Även om jag faktiskt inte blev särskilt onykter under kvällen måste jag säga att händelserna som följer härefter är lite svåra att tidsbestämma, vad skedde när och så vidare. Men jag vet att jag gick omkring och pratade med folk. Det gjorde jag nog förresten under middagen också, får vårt värdpar sa att de aldrig varit med om ett brudpar som varit ute och sprungit så mycket ... Vilket uppenbarligen blivit problematiskt då alla skulle hålla sina tal och vi inte var där.
Fotograf: Angelica Stenberg.
Vi åt efterrätt som bestod av blåbärspaj med glass, vilket var jättegott. Trubaduren började spela någon gång och jag önskar väl att jag hunnit lyssna mer, men man hade ju fullt upp med att hinna prata med alla gäster. Jag och min make gick upp och dansade någon låt och så småningom började "Lady in red" spelas vilket var låten vi dansade till första gången vi träffades. Dags att dansa bröllopsvalsen alltså. Eller ja, bröllopsfoxen för våran del. Trots min ringrostighet blev jag tagen av ögonblicket och det blev en fin och känslosam dans.
Sedan delade vi in alla gäster i lag för ett musikquiz. Eller okej, ska jag vara ärlig vet jag inte om det skedde i den ordningen eller om det var innan efterrätten. Men hur som helst, alla delades in i lag och sedan följde ett musikquiz med filmlåtar. Det vinnande laget fick varsin goodiebag med små nostalgigodisaskar (vilket ord!).
Mitt i allt så gick min make upp på scenen och jag började förstå vad som höll på att hända. "Ska du sjunga?!" frågade jag. Det skulle han. Jag riktade snabbt filmkameran som stått på under mer eller mindre hela kvällen, mot honom. Sedan satte han igång, "Hooked on a feeling" var låtvalet. Jag kunde inte vara mer förvånad! När vi pratat om sång tidigare hade han ju sagt att han minsann skulle bespara gästerna det lidandet. Där fintade han bort mig totalt! Blev totalt rörd av sången som såklart (jag är helt opartisk, jag lovar!) var det vackraste jag hört.
Vad hände mer under kvällen? Jag drack en drink som jag inte heller fick betala för. Min make gick runt med ett fånigt flin på läpparna mer eller mindre hela tiden. Jag var lycklig. Vi insåg att vi fått några presenter i en låda som skulle varit för kuvertavgiften. Vi öppnade presenterna, eller det var mest kuvert med kort men ändå. Vi blev jätteglada. Så småningom åkte vi hem. Kollade facebook. Insåg att det var bombat med bilder och allt möjligt från kvällen. Puh! Somnade gott den natten efter att ha varit med om den bästa dagen i mitt liv. Inget kunde ha varit bättre. Det låter så klyschigt, men det var ett drömbröllop.
Fotograf: Angelica Stenberg.
Glad och tacksam
Känner en bubblande lycka utan nån solklar anledning. Behövs det egentligen någon annan anledning än att jag är gift? Livsglädjen jag känner just nu tycks vara oändlig. Ser fram emot att åka till Japan i oktober och ser fram emot allt kul som sommaren kan tänkas ha att erbjuda. Sen ser jag fram emot resten av mitt liv helt enkelt!
Jag känner en sån enorm tacksamhet över vad jag fått vara med om hittills i livet. Jag har fått uppleva Turkiet tre gånger och blev förlovad den sista. Jag har åkt till Italien och sett Venedig, Florens och Bologna. Varit i New York och vandrat runt på Times Square och se musikal på Broadway. Jag har gift mig med mannen i mitt liv som jag har ett hus tillsammans med. Vad mer kan man någonsin begära? Och detta är bara början ...
Gammal bild från Alanya.
