Not a tree, but not a bird either

"If you don't like where you are, move, you are not a tree"
 
Jag tänker på det där uttrycket ibland. Ibland känns det som att den här stan inte har så mycket att erbjuda. Det står rätt still på jobbfronten. Restaurangerna är inte jättemycket att hurra för. Det är en liten stad helt enkelt. Men det som FINNS här är mitt hem, ett hus som jag verkligen älskar att bo i och inte vill flytta ifrån. Om det gick att bara flytta huset skulle allt vara enklare. Inte enkelt, det vore att ljuga. Det är inte så bara att bygga upp ett liv i en ny stad. Och det är ingenting som säger att det skulle gå enklare någon annanstans, att jag skulle lyckas bättre. Jag antar att det känns som en enkel utväg att fly iväg och hoppas att det ska gå bättre på ett nytt ställe. Men det finns ju aldrig några garantier för det. Det bästa vore om allt bara löste sig på plats. Att jag får ett fast jobb och att nya, häftiga restauranger (ja, jag gillar att äta ute väldigt mycket) öppnar i stan. Ett plus vore om mina föräldrar också flyttar hit. Då skulle livet vara komplett.
 
Men ett komplett liv är en utopi. Dock så tror jag det kan bli bättre. I den perfekta världen är jag full av energi, jobbar heltid, orkar med att sköta hushållet på ett exemplariskt sätt, har mina föräldrar max en kvarts bilväg bort och är den perfekta flickvännen och den perfekta dottern. Men jag kan nöja mig med hälften. Frågan är bara var, när och hur?

Trötthet

Idag vaknade jag upp till en ledig dag och mådde faktiskt helt okej. Så sen jag vaknade jag har knappt vågat sitta still ens en kort stund för jag vet att om jag gör det så sköljer tröttheten över mig och då blir jag passiv. Har skottat, handlat två gånger (missade lite första gången), lagat två olika maträtter till matlådor och plockat undan lite smått. Nu la jag mig i soffan för att hämta andan lite. Ja, det var ju dumt. Nu känner jag hur trött jag är. Är i princip alltid trött och jag förstår det inte! Borde inte vara såhär trött jämt. Så länge jag håller igång går det bra men vilar jag vill jag bara sova och sen blir inget mer gjort den dagen. Men idag har jag bestämt att det inte ska bli en sån dag. När jag bloggat klart ska jag tvinga mig själv att stiga upp och fortsätta.
 
Jag måste verkligen komma över den där tröskeln (eller snarare stenmuren) som jag fastnar bakom när jag blir trött. Det går inte att komma hem och krascha i soffan efter jobbet. Eller att ligga i soffan nästan en hel dag om man är ledig. Hushållssysslorna måste skötas likafullt när man bor i hus. Och jag vet ju att när jag väl kommer igång är det inga problem, då kan jag få hur mycket som helst gjort. Problemet är bara att börja. Ibland känns det som att det krävs att någon trycker upp en pistol mot tinningen på mig för att jag ska orka ta tag i till exempel städningen. Det är som att soffan blir en magnet som drar mig nedåt, vilket är dumt för jag vet att jag mår bäst av att göra saker och röra på mig och inte tänka så mycket.
 
Om nån dag kommer jag för övrigt få hem ett brev från mitt försäkringsbolag där de säger att jag inte har tillräckligt stora problem för att få någon ersättning från dom. De har alltså i princip friskförklarat mig. Det är ju helt underbart ... Bortsett från den lilla detaljen att de har fel. Att påstå att en kronisk inflammation i tarmen inte innebär stora problem är ju väldigt fel. Att påstå att det inte innebär stora problem att inte kunna äta varken gluten- eller mjölkprodukter är ju verkligen att vara helt ute och cykla. Att påstå att man inte skulle lida av att ha magkramper, värk i leder och inte kunna gå upp i vikt ... Ja, det är ju vad, ett hån? Men de kollar väl mest på mina journaler och där finns inte så mycket eftersom jag hållit mig undan från sjukhus. Men överklagas ska det göras, this means war!
 
Nä, nu skriver jag kanske mest som en ursäkt för att slippa gå upp och fortsätta med hushållsarbetet. Jag får väl lov att rycka upp mig och krossa den där muren nu. På återseende!

Vem jag är och vem jag vill vara

Jag vet inte vad jag ska skriva om. Det känns egentligen som att jag inte vill skriva något alls. Inte synas över huvud taget. Bara bo under en sten. Börjar vara less på mig själv. Less på min spegelbild. På min röst. På mina tankar. Jag är den där personen som är ett bra val, men inget förstahandsval. Den där som alltid finns där, men som man egentligen inte lägger märke till. Som gör bra ifrån sig, men ändå inte sticker ut. Jag är TRÅKIG.

Vem vill jag då vara? Typ raka motsatsen. Någon som sticker ut ur mängden och drar uppmärksamheten till sig. Någon med pondus, som får folk att stanna till då man kliver in i ett rum. Någon som folk respekterar och tycker om. Någon som är ett självklart förstahandsval.

Jag tycker inte riktigt om mig själv. Inte för att jag är dålig på något vis. Men för att jag inte är ännu bättre. Ännu mer av allt. Något mer än medelmåtta. Jag trivs inte med att vara medelmåttig.

23 år och en dag

Igår fyllde jag alltså år och dagen blev faktiskt riktigt bra. Blev väckt på morgonen med en grattispuss och sedan har jag fått berättat för mig att skönsång tydligen ekade mellan väggarna lite senare, men då hade jag visst lyckats somna om! Dagen fortsatte i alla fall med jobb, burgarflipparjobb med de bästa kollegorna. Jag blir nästan alltid glad av att komma dit, så är det bara.

Slutade jobbet redan klockan fyra och sedan stod middag på valfri restaurang på schemat. Jag valde Lemon Tree och tog en koreansk, stark rätt med ris och oxfile. Beställde dessutom extra starkt och ja, det VAR tillfredsställande styrka i det. Där behöver man nog inte be om att få extra starkt kunde jag väl konstatera.

Tja, det var väl den dagen sammanfattad. Det låter inte jättemärkvärdigt men var väldigt trevligt och det är allt jag behöver för att vara nöjd.

Idag har jag jobbat på butiksjobbet. Jag trivs där egentligen, det gör jag verkligen. Men eftersom att jag inte vet om jag får fortsätta eller något så blir jag påmind om oron varje gång jag kommer dit. Mår väldigt dåligt över att sväva i ovisshet, men det finns inte så mycket att göra. Har ställt in mig på att få ett negativt besked men hoppas innerligt att jag har fel. Jag vill ju vara kvar!

Nu ska jag ta mig i kragen och äta något för att sedan åka och träna, det var lite för länge sen sist känner jag. Fast egentligen är jag mest trött och frusen och vill sova. Men mat kan säkert råda bot på det. Dessutom blir man väl inte vältränad av att sova heller!?

Orättvist

Jag blir nästan arg. Läser bloggar skrivna av människor som vet exakt vad de vill med sina liv och som verkar så himla intelligenta och levnadsglada ... Och så blir de jättesjuka och kan inte göra något av det! Här sitter jag och har en kropp som ändå fungerar. Jag skulle kunna göra en massa grejer ... Och så vet jag inte ens vad jag vill göra!

Det känns så orättvist att människor som har bestämt sig för vad de vill inte kan göra det, medan jag som kan göra det inte har bestämt mig för vad jag vill göra. Amen vad fan, låt dem vara friska istället, jag vet ju ändå inte vad jag vill! Så känns det. Jag får dåligt samvete för att jag inte nyttjar min fungerande kropp, min fungerande hjärna och mitt liv till något meningsfullt.

Jag antar att jag borde fundera hårdare. Att jag borde bestämma mig för något snart. Komma fram till något. Men huvudet är tomt på idéer. Tommare än någonsin förr. Lite skrämmande är det. Och stressande.

En vecka har gått ...

Jag har inget spektakulärt att berätta. Helgen har varit helt okej i alla fall. Vi har provat sängar och ätit på Waldorf, där jag tog kyckling och scampi i stark sås ... Som inte var stark, vilken besvikelse! På söndag fick jag ett extra jobbpass att lägga till mina åtta ihopsamlade timmar under resten av veckan. Ja, särskilt mycket jobb har det inte blivit. Men dagarna har ändå fyllts med (mindre roliga) saker, några detaljer tänker jag inte gå in på.

Den här veckan kommer bjuda på sex stycken jobbdagar. Imorgon fyller jag år också men har inget speciellt planerat, firar med att jobba. Att fylla år är inte lika speciellt nu som när man var yngre. Nu är det liksom bara ännu en dag och en väldigt vanlig sådan. Inte särskilt spännande.

Inte mycket är särskilt spännande. Det ett tag sen man hade det där pirret i magen som uppstår när man vet att något speciellt är på väg att hända. På flygplatser kan jag känna det, förväntningarna och spänningen. Men det blir ju rätt sällan. Kanske är pirret i magen en känsla som hör hemma i barndomen, när allt var nytt och spännande. Nu får man kanske förlika sig med tanken på att det krävs extrema åtgärder för att få någon form av kick.

Men det var inte bättre förr. Att ta saker med ro har sina fördelar det också.

Att vara olik

Jag blir galen! Jobbar man mycket hinner man inte ha någon fritid och jobbar man lite har man inte råd att ha några fritidsintressen. Det där med att hitta en balans är verkligen inte enkelt. Kanske är det bäst att jag fortsätter som jag gjort, att bara ha några få valda dagar varje år då man verkligen lever livet. Det verkar onekligen som det enklaste altenativet. Fördelen med det är att under dessa dagar har man verkligen möjlighet att göra exakt vad man vill. Nackdelen är att resten av årets dagar tenderar att bli lite gråa och att göra vardagliga saker som att hälsa på sina föräldrar hinns liksom inte riktigt med.

 

Jag fattar verkligen inte hur folk gör för att hitta den där balansen. De som jobbar, tränar, träffar vänner, har ett romantiskt förhållande med sin partner, kanske till och med har häst och dessutom reser utomlands någon gång varje år också. Hur hinner de, hur har de råd och framför allt hur orkar de? Även om en del faller på tid och ekonomi för min del handlar nog mycket om orken också. Jag har valt att prioritera träningen för att min kropp behöver det och jag har valt att prioritera jobb för att jag behöver pengar. Sen har jag valt att prioritera min fästman för att jag älskar honom. Men vänner?

 

Det är väl lätt att anta att jag inte har några vänner för att jag är en hemsk person som folk inte vill vara vän med. Men det har gjorts försök att bli vän med mig. Jag har bara inte fångat möjligheterna när de erbjudits mig. Jag har haft väldigt dåligt självförtroende och verkligen inte trott att någon skulle kunna finna mig intressant att umgås med. Har väl inte heller hittat någon som jag känt att jag haft så mycket gemensamt med. Det började egentligen när jag började gymnasiet. För även om jag hade ett kompisgäng jag hängde med så kände jag inte riktigt att jag var en del av gemenskapen. Vi var olika.

 

Nu har jag börjat komma till insikt med att ju mer min kropp har jävlats med mig desto mer olik känner jag mig i jämförelse med människor i min omgivning. Folk i min ålder behöver normalt inte tänka på vad de äter, deras mage kraschar liksom inte av en lyxshake eller en tårtbit. De kan vara spontana och göra vad de vill. Jag antar att jag helt enkelt är rädd att omge mig av människor som inte förstår hur det är att vara mig. Att jag är rädd att försätta mig i situationer där jag känner mig tvingad att göra ett val som inte är bra för mig. Som att stå inne på ett café där det inte finns något jag kan äta och bara för att inte vara till besvär välja något som jag vet att jag kommer må dåligt av.

 

Det låter lite sorgligt när jag säger det, men det har helt enkelt blivit det enklaste valet att inte umgås med folk som är alltför friska. Men dessvärre så är väl de flesta i min ålder det. Känner mig inte lik någon. Känner inte att någon skulle kunna bli min bästa vän. Missförstå mig rätt. Jag sörjer inte så mycket bristen på nära vänner egentligen. Mitt liv är jättebra trots detta. Men det vore skönt att ändå ha någon som man kunde ha som tärna på bröllopet och ventilera sina kvinnliga problem med. Känner ändå att det skulle vara väldigt fint att ha nån sån.  

 

Men jag fattar, man kan inte få allt för då skulle ju livet vara sliskigt perfekt. Man kan kanske få hälften av det man vill ha, 75% om man nu är riktigt lyckligt lottad. Men att få allt är helt enkelt omöjligt. Det ska väl finnas saker som man helt enkelt inte lyckas uppnå antar jag. Hur simpla de än verkar vara för andra personer. Jag har ju uppnått sånt som verkar svårt för andra och de uppnår sånt som verkar svårt för mig. Man har olika saker man är bra på. Även om somliga verkar vara bra på allt.


En bortblåst rädsla

Idag när jag greppade telefonen och ringde ett samtal på jobbet så insåg jag en fantastisk grej. Telefonskräcken är botad! Jag som brukade sitta och stirra på telefonen som att den vore en bomb. Jag som alltid skrev ner exakt vad jag skulle säga innan jag med skakande händer knappade in telefonnumret ... För att sedan trycka bort det lika snabbt. Jag kan nu hantera en telefon utan att känna skräck! Hur många dörrar öppnar inte det? Det är ju alldeles alldeles underbart!

Hurra hurra hurra!

Idag fyller min älskling år! Jag var inte så romantisk när det kom till "val" av present om jag ska vara ärlig. Köpte flygbiljetterna ner till Stockholm (som vi ändå varit tvungna att köpa) och sa grattis typ. Så han har som redan fått sin "present" om man ens kan kalla det present. Nåt vettigt var det i alla fall.
 
Men i alla fall, jag ville mest säga ... Grattis på din dag älskling!!! <3

Upp igen!

Idag har jag tagit första steget mot en innehållsrik fritid. Åkte alltså till Hortlax för att få en ridlektion på en gul och fin fjordhäst. Ridlektionen då? Det gick ändå över förväntan med tanke på att det var säkert två år sedan jag red regelbundet. Blev dock trött fortare än innan och till slut fick jag säga att vi nog skulle avsluta, för med krampande vader och en arm som slutat funka är det ju ingen vits att fortsätta. Men jag höll ändå ut i nästan en timme, så det tycker jag nog är bra jobbat! Det var väldigt givande i alla fall och jag fick rätta till sånt jag gjorde fel vilket var jättenyttigt. Hästen var jättesnäll och stabil också. Ska helt klart boka en till lektion väldigt snart. Varannan vecka kanske kan vara lagom för ekonomin? Det är en början i alla fall.
 
Har ju faktiskt inte suttit på en häst sen vi hälsade på Kvicksilver förra sommaren. Då trodde jag faktiskt den gången skulle vara sista gången jag satt på en häst. Som ett fint avslut på ridtiden liksom. Men jag insåg ju sen att ridningen är en stor del av mig, det är inte så enkelt att bara ge upp. Kommer inte på något annat jag är bättre på dessutom, så den lilla talang som möjligtvis finns i mig ska väl tas tillvara på lite åtminstone.
 
Jag ser verkligen fram emot att utvecklas och göra något jag verkligen tycker är roligt! Jobb i all ära, men ombyte förnöjer ju faktiskt.

Arg

Hade skrivit ett jättelångt inlägg, men det försvann. Kanske var det lika bra då jag ändå funderade över om det verkligen skulle publiceras. Men jag kan sammanfatta lite kort med att jag är arg på min kropp. Arg för att jag inte bara kan få fungera som en normal 23-åring. Och att jag är fundersam över om en kronisk inflammation i tarmen är den enda diagnosen jag ska ha. Det är ju så mycket som inte fungerar som det ska. Men jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Dagens ...

Dagens humör: Försiktigt positivt.
Dagens mående: Lite spänd i nacken vilket rör till det, men ändå okej.
Dagens borde: Äta lunch innan jobbet.
Dagens frisyr: Samma som alltid.
Dagens smink: Kör naturellt, jag är snygg ändå.
Dagens klädsel: Träningsbyxor och en Actic t-shirt, har inte orkat byta om efter gymmet.
Dagens planer: Jobb och att komma ihåg att äta.
Dagens materiella vill ha: En lägenhet i Alanya.
Dagens fundering: Vad jag ska göra av mitt liv.
Dagens beroende: Vatten typ.
Dagens tråkigaste: Vädret kanske, vädret är tråkigt.
Dagens längtan: Längtar tills imorgon då jag bokat en ridlektion.
Dagens superlängtan: Att få åka utomlands längtar jag efter.
Dagens tidning: Don't know, don't care.
Dagens låt: Laurent Wolf- No stress.
 
 

Slut på det roliga

Hemma igen efter en långhelg i Stockholm som bestått av både det ena och andra. Har agerat flytthjälp, hälsat på folk, gått i affärer, ätit gott, sett 22 Jump Street på bio, myst med en chihuahua och lite annat trevligt. Det enda jobbiga var att åka hem, vilket vi gjorde i bil. Jag klarar verkligen inte att sitta still för länge men efter att ha tagit en Alvedon gick det bättre i alla fall. Dock så blir jag så stel att det nästan är löjligt. Förstår det inte ...?!
 
Idag började jag om att jobba vilket jag egentligen inte alls kände mig redo för. Hade gärna varit ledig några dagar till, men långa semestrar är inget som förekommer i min värld just nu. Bara att gilla läget och nog var det väl trevligt att jobba några timmar också när man väl var där.
 
Mycket mer har jag inte att säga så jag avslutar med en bild på världens mysigaste lilla hund.
 
 

Ser ljuset i tunneln ... Men det kan ju vara ett tåg?

Bara två jobbdagar kvar, sen drar vi till Stockholm för en långhelg där. Idag har jag varit och tränat under förmiddagen och nu känner jag mig lite smått illamående. Misstänker att det beror på lax- och äggmackan jag åt i morse. Antingen så ska jag inte äta ägg eller så hade den gravade laxen blivit dålig. Inte så trevligt i alla fall, och jag som snart måste äta lunch för att orka med jobbet som börjar klockan ett. Känns inte så frestande nu kan jag lova. Hoppas det känns bättre snart, igår hade jag migrän under större delen av dagen också så då åt jag inte så mycket heller. Inte så bra för muskelbyggandet detta.

Känns som att jag har tusen saker jag måste hinna med innan vi åker imorgon kväll. Egentligen skulle jag bara ha jobbat under förmiddagen men det blev förlängt till fyra så nu har jag ännu mindre tid. Och nu skulle jag väl hinna börja packa eller röja upp lite smått här hemma men nu mår jag ju illa! Stressad är ordet. Nä, jag måste nog ändå ta itu med det här nu för imorgon kommer tiden vara knapp.

Så ja ... Här har jag väl inte tid att sitta. Får skriva mer efter helgen helt enkelt!

Kul på G

Nu är en resa ner till Stockholm bokad, vi åker på torsdag kväll. Ska dit för att i första hand adoptera en Lexus rx 400h men lite annat trevligt ska väl också hinnas med, det är min förhoppning i alla fall. Har ju långledigt så vi behöver inte åka hem förrän på måndag.

Men än är det några dagar kvar. Idag har jag tränat, ben stod på schemat och jäklar vad jag tog i. Trodde inte jag hade den kraften men det fanns lite att plocka fram. Fyra dagars jobb till har jag framför mig nu, men det känns som att tiden kommer gå fort faktiskt. Längtar jättemycket tills vi åker till huvudstaden i alla fall, det ska bli kul att komma iväg från vardagen en stund och göra något annat.

För övrigt är jag sjukt sugen på att skaffa häst, så för att stilla suget har jag kontaktat en som ger ridlektioner på fjordhäst. Det kan ju vara något, jag hoppas en tid kan bokas snart så jag får komma upp på hästryggen igen för första gången på evigheter. Har kommit fram till att någon gång i livet vill jag nog skaffa häst igen. Det är en fantastisk känsla ju. Men det lär inte hända på många år tyvärr. Men någon gång kanske.

Nåja. Nu ska jag ställa mig och laga lite mat innan jobbet. En köttbit och lite potatis blir det, det är väl aldrig fel? Sen att jag alltid får till det är ju en annan sak. Men förhoppningsvis blir det väl ätbart.

RSS 2.0