Bea

Min lilla röda bil har sedan igår en buckla i plasten på högra bakpartiet. Nummerplåten där fram är lite invikt och färg har skrapats bort på vänstersidan, kanske sitter något lite löst också. Det är ganska lindrigt med tanke på att jag och min pärla hade en nästan-dejt med mitträcket på e4:an. Vi hade även en nästan-dejt med bakomvarande bilar. Ja, det gick nämligen lite för fort. Helt plötsligt skar jag tydligen ner lite i snön, försökte räta upp bilen och fick sladd. Snurrade två varv och såg mitträcket skrämmande nära. "Nu dör jag" tänkte jag. "Om inte mitträcket klyver bilen i två blir jag påkörd av bilen bakom mig.

Sedan stannade bilen. Jag lyckades hitta bromspedalen. Konstaterade det mirakulösa. Att jag klarat mig undan utan knäckt nacke. Ja, utan några skador alls faktiskt! Benen skakade av chocken och bilarna bakom mig stannade för att se hur det gått för mig. "Jag såg bara ett stort snömoln!" sa kvinnan som var först ut. Mannen som kom efter var snabb med att spänna fast en bogserlina på min bil och dra upp pärlan som strandat i snön vid mitträcket. Han var tydligen polis i vanliga fall, men idag var han bara medmänniska. Förklarade att det inte skulle göras något av det. Huvudsaken var att jag klarat mig oskadd. Han anade nog att jag lärt mig något ändå.

Anledningen till att jag varit ute där på e4:an över huvud taget, var att jag hämtat bröd i Luleå som skulle levereras till jobbet. Det var alltså bara att fortsätta vidare och vara glad för att brödet inte slungats ut genom bilrutan och landat i en snödriva. Brödet levererades. Någon arbetskamrat påpekade att jag var sen. Jo, det var ju just för att undvika att bli sen som jag körde alldeles för fort. Det var ju därför det gick som det gick. Aldrig mer att jag ska bry mig om ifall någon tycker jag borde kommit tio minuter tidigare. För det kanske slutar med att jag inte kommer fram alls.