Men kämpa lite!
Har nyss ätit en hel tallrik med nudelsoppa för första gången på ... Evigheter. Det var helt okej faktiskt, kanske för att jag var så hungrig. Under förmiddagen har jag varit i stallet. Jag blev lite irriterad när jag kom dit och såg att hästen inte var riden på två dagar, finns en bok alla skriver i och hon som var igår red inte för att hon kände sig "lite krasslig". MES. Jag kände mig också lite krasslig men gjorde ett tappert försök att ta ut pollen på en tur. Efter en kvarts ridning hade jag hunnit med att knacka bort snöstyltor under hovarna en gång redan och när nya byggts upp gav jag upp. Men, jag försökte i alla fall!
Kan tycka att folk kastar in handduken alldeles för fort. Så fort de börjar snörvla lite kan de varken jobba eller utföra någon form av ansträngning. Den dagen jag låter bli att gå till jobbet, rida eller göra något annat som innebär att jag lämnar någon i sticket, ligger jag hemma och SPYR. Innan det kämpar jag på. Jag har då inte dött av det hittils i alla fall.
Varje gång man är egoistisk och lat innebär det att någon annan kanske blir lidande. Jag vet inte hur det är för andra, men jag mår mycket sämre av det än jag mår av att vara sjuk på riktigt. Visst kanske man ska prioritera sitt välmående i första hand, men man klarar samtidigt mer än man tror.
Eller?
