Bea

Här sitter jag och känner mig lite smått bitter. Jag jobbar arbetsdag 12/12 vilket innebär att jag måste tänka mer på vad jag orkar. Och sedan söndag har jag fått konstatera att det inte är vettigt att träna just nu. Och jag hatar att behöva göra den avvägningen. Jag vill ju träna också för hur ska jag annars kunna bygga muskler? Men samtidigt vill jag inte vakna upp imorgon med spänningshuvudvärk. Därför blir det tyvärr ett enkelt val.

Nåja, solen skiner i alla fall. Jag får väl passa på att njuta av den innan jag börjar jobba. Det är ju en liten tröst!

Ligger och nynnar på en sång som jag råkat få fel text på. "Big girls cry when their arms are brooooken" ... Ja, tacka fan för att det skulle ha gjort ont, men det var visst hjärtat hon sjöng om. Tycker dock att min version var roligare!

 

Helgen har varit trevlig med välbehövd ledighet. På lördagen åkte vi till Havsbadet och åt buffé och såg Boppers. Sedan på söndagen klev vi upp tidigt och åkte till Umeå där vi gick på Nolia. Kom hem med endast brända mandlar, så någon storshoppnig blev det inte. Men vi åkte mest dit för att göra något och umgås. Det är väl anledning nog?

 

Idag har jag jobbat. Sedan tränat. Efter det åkte vi och hämtade en Renault Captur för provkörning. Har varit lite nyfiken på den faktiskt. Provturen gick till Luleå där vi stannade på Korvgubben där jag tog ett superskrov innan det bar iväg hemåt igen. Bilen var jättetrevlig att köra och en typisk tjejbil på så sätt att den var otroligt lättkörd. På minussidan för min kinkiga kropp låg att jag blev stel i nacken och fick värk i ländryggen. Så jag antar att sätena inte var idealiska för mig och att jag bör utforska fler bilalternativ. Som tur är så har jag ingen brådska, vill mest ha ett bra alternativ färdigt när Saaben inte rullar längre. Men det är svårt att hitta den perfekta bilen, så det är tur att jag har tid på mig.

 

Nu ska jag dricka en kopp te och försöka få ro att glo lite på tv, även om superskrovet som ligger i magen får mig att vilja dra ut på en joggingtur trots att jag är så trött att jag skulle kunna somna. Det är nog tur att vi inte har någon våg hemma.

Juli lider mot sitt slut och jag har inte ens hunnit fatta att det är sommar. Har nog jobbat de få gångerna det faktiskt varit fint väder. Men jag försöker trösta mig med att sen när alla andra jobbar och sliter så är jag i Japan och har roligt. Känns som att de som haft semester nu under sommaren ändå inte har missat så mycket om de varit kvar i Sverige. Typisk svensk sommar, javisst.

Mycket mer har jag inte att säga. Oktober är ett steg närmare. Jag längtar.

Världens sämsta bloggare, möjligtvis kan jag kvala in i den kategorin. Men jag har ju ingen semester så det finns inte jättemycket intressant att skriva om. I början av månaden var jag i alla fall ledig i fyra dagar så då åkte vi till Umeå med ett stopp i Kroksjön för att få lite grillat. Sedan checkade vi in på Stora Hotellet där vi åt och drack gott, sov en massa och bara hade det allmänt trevligt. Förutom det har jag även hunnit med att träffa en gammal barndomsvän vilket var riktigt roligt. Med många känner jag att det nog inte skulle vara samma person om man träffade dem idag. Men trots att jag hängde med Elina när vi gick i lågstadiet så känns hon fortfarande som samma person, lite äldre och förståndigare förstås men fortfarande nån jag trivs med. Jättehärlig känsla.

Förutom det har jag fått veta att jag får fortsätta jobba till hösten och inget kan väl göra mig lyckligare än det. Japanresan närmar sig även med stora steg och jag längtar jättemycket. Har redan börjat planera vad jag ska ta med mig på planet. Jag är verkligen hopplös på att flyga. Så fort jag sätter mig i en flygplansstol blir jag rastlös och kan inte koncentrera mig på varken film, böcker eller korsord. Jag överväger att ta med en målarbok då mitt tålamod på ett flygplan påminner om en femårings. Jag önskar jag skämtade. Att min nacke är som den är gör ju inte saken bättre, kanske får jag fråga flygvärdinnorna om jag inte kan få jobba istället för dom så slipper jag sitta hela resan. Jag önskar även här att jag skämtade, men icke. Det är fullt seriösa idéer. Har i alla fall beställt nån slags grej som man ska sätta runt nacken med magneter och grejer vilket sägs ska hålla igång blodcirkulationen och ge en värmande effekt. Är ju skeptisk till att det funkar men även desperat och den kostade väl ungefär tio kronor på Aliexpress så jag tvekade inte.

Mycket mer har jag inte att berätta, men nu har jag ju blåst lite liv i bloggen i alla fall.

Den stora dagen hade alltså kommit. Lördagen den 16 maj. Vaknade i god tid och kände efter hur det kändes. Jodå, kroppen mådde bra och allt kändes bra. Tittade ut genom fönstret och log, solen sken, en fin dag att gifta sig. Drack en smoothie i sängen tillsammans med min blivande make innan det var dags att börja göra sig i ordning. Halv nio anlände min mor och vi två åkte till frisören på Hårstudion för att få mitt hår fixat. Väl där fick jag champagne med jordgubbar och frisyr samt vilken hårprydnad som skulle användas diskuterades. När vi var överens började förvandlingen. Slutresultatet blev över all förväntan! Sedan var det dags för sminkning, som skedde i samma byggnad. Lätt berusad av champagnen fick jag gå och byta stol och vi kom överens om en ganska enkel sminkning med långa lösögonfransar. Att sitta still på stolen var påfrestande för nacken, men vill man vara fin får man ju lida pin. Fint blev det i alla fall när slutresultatet kunde presenteras. Vilken förvandling! Jag kände knappt igen mig själv!

 

Sedan var det dags att äta något. Sushi stod på agendan, trodde jag. Det visade sig att jag glömt kolla öppettiderna, så det var bara att glömma. Vi slank istället in på Nodo där jag försiktigt och utan att förstöra sminket fick i mig en LCHF-tallrik med fläskytterfilé och grönsaker. Därefter var det bara att åka hem för att byta om inför fotograferingen. Mamma hjälpte mig på med brudklänningen och sedan började det svåra projektet att röra på sig. Med ett ordentligt släp var det inte det enklaste, men vi lyckades krångla in mig i bilen i alla fall och sedan bar det av mot Sjöbodan för fotografering utanför. Bilresan var väl en mindre rolig historia eftersom att jag fick lite andnöd av den tighta klänningen och väl framme hade min blivande man och hans bestman inte ens anlänt än. Fick alltså sitta kvar en stund i bilen och försöka andas medan hårdiademet tryckte mot huvudet så jag inte visste om jag höll på att få migrän eller inte. För säkerhets skull fick jag några piller av min mor.

 

Till slut kom min blivande man så vi mötte fotografen och det var dags att börja ta bilder. Stod på en brygga nere vid vattnet vilket blev ganska kallt då det trots solen inte var en särskilt varm dag. Huttrade ganska ordentligt men det var ju bara att le och se glad ut ändå. Bitvis lyckades jag glömma bort kylan i alla fall och jag tror vi fick några fina bilder. Fotografen gjorde ett bra jobb med att dirigera oss in i fina positioner och utan henne hade nog vi ovana "modeller" inte gjort en särskilt lysande prestation. Nu kändes det faktiskt som att det blev bra ändå!

 

När fotograferingen var över väntade vi på att bestman och tärnan skulle komma och plocka upp oss och köra oss till kyrkan. En halvtimme innan vigseln såg vi fortfarande inte skymten av dem och började bli lite stressade. Ytterligare några minuter gick men till slut anlände dem och vi begav oss till kyrkan. Väl där fanns ingen tid att tänka, det var bara att gå in direkt och vänta på att brudmarschen skulle spelas. När vi stod där slog det mig hur avtrubbad jag kände mig och jag undrade om jag inte borde vara ... Gladare? Känslosammare? Sedan kom brudmarschen igång och då bara sprutade tårarna, det var det som behövdes för att allting skulle kännas verkligt. Vi fick sakta fram genom mittgången och jag kunde skymta några välbekanta ansikten, vilket bara fick tårarna att spruta ännu mer. När vi kom fram till altaret hade jag dock fortfarande inte sett min mor så jag vände på huvudet och där satt hon, på samma rad som min far. Det gjorde mig lite extra rörd.

 

Sedan drog själva vigseln igång. Stefan och Annika, sångarna, sjöng "utan dina andetag" och jag blev ännu lite tårögd. Prästen pratade om tandemcyklar. Stefan och Annika sjöng "det vackraste". Jag tittade på min blivande make och kände bubblande lycka. Någonstans sjöngs det psalmer, "den blomstertid" och "glöm inte bort att du är värdefull". Så skulle vi säga ja till varandra, vilket vi såklart gjorde. Lite senare skulle löften avges och jag började skratta lite av lycka men fick ändå fram det som skulle sägas. Ringar sattes på fingrarna, gissningsvis någonstans häromkring? Så var det gjort och jag fick kyssa min man! Stefan och Annika sjöng "av längtan till dig" och det var otroligt vackert. Så kom utmarscheringslåten igång och vi tågade ut ur kyrkan. Väl ute kysste jag min man igen med ögonen fulla av lyckotårar.

 

Sedan kom resten av gästerna ut och plötsligt kastades rosenblad på oss! Därefter skulle alla kramas och lyckönska oss och det var också ett otroligt vackert ögonblick med mycket känslor. Alla var där och sa hur vackra vi var. Bilder togs från alla möjliga håll. Trodde aldrig kamerorna skulle sluta gå varma. Men efter ett tag var vi tvungna att bryta för att kunna ta lite bilder med fotografen vi hyrt. Gästerna fick åka vidare mot festen och jag, min make samt våran bestman och tärna stannade kvar och blev fotograferade. Jag tror det blev jättefina bilder med oss alla fyra!

 

Sedan blev jag och min nyblivna make upphämtade med en fin bil av äldre modell (borde såklart minnas vilken, men men ...) Vi åkte genom stan och anlände sedan till Sjöbodan där vi möttes av alla gäster som stod och skålade med en drink. Resten berättar jag om en annan gång ...

 

Nu är det bara en vecka kvar till bröllopet! Blev påmind igår när min tärna skickade en bild på sin klänning ... Som för övrigt var jättefin! Att ha en tärna är verkligen den sista biten som fallit på plats vilket gjort att jag kan se fram emot bröllopet fullt ut nu. Ja, jag har ju oroat mig en del över att inte ha någon tärna kan jag väl säga. Men nu har jag en som jag visserligen inte känner särskilt väl, men det känns faktiskt rätt ändå. Rent krasst är ju en tärna i princip en blomhållare, så egentligen behöver det väl inte vara en vän man känt superdupermegalänge och har en jättestark anknytning till. Tur är väl det, för några sådana personer finns nog inte i mitt liv.

I förrgår var jag för övrigt med min mor och lämnade in bröllopsklänningen för att bli uppsydd. Vi hade en mysig dag med lunch på Sjöbodan och efterrätt hemma vid köksbordet. En bröllopspresent fick vi också, en jättefin tavla som jag velat ha ett tag. Har verkligen världens bästa mamma <3

Har konstaterat att det är otroligt tråkigt att sitta framför datorn. Nuförtiden är det sällan jag har ro till att sitta nån längre stund. Har åkt på en hyfsat ordentlig förkylning, men inte ens det plus några timmars jobb idag kan få mig att känna att det är trevligt att spendera lite tid framför datorn. Kan tänka mig att mina skolår inom media var alldeles tillräckligt för en hel livstid.

Har väl inte jättemycket att berätta heller, så bloggen får väl fortsätta stå och damma ett tag till antar jag.

Nu har vi bokat våran bröllopsresa som går till Japan i höst! Känns helt fantastiskt underbart roligt och det ser jag verkligen fram emot. Trodde nästan att vi aldrig skulle komma iväg men nu när allt är bokat känns det verkligen som att det är på riktigt. Vi kommer att befinna oss i Tokyo i drygt två veckor där vi ska bo på "E Hotel" i Shinjuku, som ligger typ mitt i smeten. Kan bara säga att jag lääääängtar!

Bröllopet närmar sig verkligen i en rasande fart! Har varit ledig hela helgen och lördagen spenderades i Luleå där jag inhandlade strumpbyxor till bröllopet. För övrigt hade vi mest en väldigt trevlig dag med sushi för min del, bio och lite kikande i affärer. En bra uppladdning inför söndagen som bestod av tre möten. Först med de som ska sjunga i kyrkan, sedan med fotografen och till sist med Sjöbodan där vi ska vara efter vigseln. En ganska intensiv men ändå trevlig dag.

Nu är det dock bara jobb som gäller ett tag. Inte lika spännande men det behövs ju det också.

Insåg just att det var länge sedan jag skrev sist. Dock så har jag inte hunnit göra något spännande under påsken. Har mest jobbat. Dock så är det ju inte direkt som att vi skulle ha åkt till fjällen om jag inte jobbat, så det var väl lika bra. Bra OB på röda dagar i alla fall.

Jag har verkligen inte mycket att berätta. Tror jag ska försöka söka lite jobb istället. Ibland känner jag att den här staden är för liten. Har typ sökt alla jobb redan känns det som. Klart det finns fler, det förstår jag ju. Men ja, ändå liksom ...

Åhh! Satt och tittade på bilder från min gamla fotoblogg från tiden då jag gick gymnasiet. Kan faktiskt inte fatta att det är jag som fotat och redigerat bilderna i bloggen, de var ju faktiskt fina? Men på den tiden levde jag ju mer eller mindre med foto och redigering eftersom att jag gick media på gymnasiet. Hur som helst så fick jag ett himla sug efter att börja fota igen. Jag undrar om min systemkamera fortfarande är lika bra som den tydligen var förut?