Bea

Puh. Vilken helg det blev. Sjukhusvistelse under några dagar för maken vilket innebar att jag sov första natten på ett sjukhusgolv, andra natten i en tältsäng och sedan körde mellan hemmet och sjukhuset de sista dagarna eftersom att man egentligen inte fick sova över alls. Var på helspänn i stort sett hela tiden och  var så himla orolig, men nu ska katastrofen vara avvärjd. Man får verkligen ett brutalt uppvaknande om hur fort livet kan vända om det vill sig illa. Som en blixt från klar himmel.

 

Men nu går livet vidare med ännu en händelse i minnet som skapat ett ärr i själen som alltid kommer finnas i mitt medvetande. Man får bara försöka att inte låta det påverka en alltför mycket.