Bea

Ibland läser jag i mina gamla bloggar. I ett inlägg från 2008 hittade jag mina dåvarande tankar om giftemål som jag skrev just efter att en kompis gift sig. Lite kul tyckte jag, så här kommer inlägget:

"Allt det här med bröllop. Det får en verkligen att börja längta så fruktansvärt efter att ha ... Nån, att älska. Och som älskar en tillbaka.

Samtidigt tror jag inte jag kommer att ha något stort, påkostat bröllop om jag väl skulle hitta någon. Om jag mot all förmodan skulle gifta mig skulle jag i bästa fall bjuda de absolut närmast sörjande (ehm ...?) och fixa allting sjäv. Förmodligen skulle det inte bli någon möhippa heller eftersom att jag inte skulle vilja att någon skulle känna sig utelämnad. I bästa fall skulle jag skriva några rader i bloggen, "ni som känner mig, kom till bla bla då om ni vill", men ingen skulle komma. På "den stora dagen" skulle det vara glest mellan raderna i kyrkbänkarna och jag skulle titta ut över de få som var där och tänka med gråten i halsen: "Varför är de inte fler?", och känna mig allmänt misslyckad. Sedan skulle jag tyst svara JA med en fånig röst och åka hem och gråta en skvätt medan min nyblivne man (om han inte sa NEJ, vilket också är ett troligt scenario) stannade och festade med sina (många) släktingar och vänner.

Som ni kanske förstår är giftemål inget jag drömmer om. Annat än möjligtvis mardrömmar"

Idag finns kanske vissa av tankarna kvar, jag tror till exempel fortfarande inte att särskilt många kommer komma. Å andra sidan vill jag knappt bjuda någon heller, så det spelar ingen roll. Men jag har hittat någon att älska som älskar mig tillbaka. Det är stort. Och jag tror faktiskt inte han kommer svara nej!