Bea

Har många jobbdagar framför mig. Det känns helt okej, jag vill ju jobba mycket. Och det är bra att jag får tänka på något annat än beskedet jag får imorgon. Då får jag veta om jag fått jobbet. Jag vill så himla gärna och kan knappt tänka på annat. Det skulle bli en stor positiv förändring. Men samtidigt måste jag förbereda mig på att det kanske inte blir så. Fast jag vill inte tänka så, jag vill inte att det alternativet ska finnas!

Det är sällan man vill något så mycket att man nästan spricker. Det var så när vi la in ett bud på huset. Det var hemskt att inte veta om vi skulle få det. Och sedan kom beskedet. Obeskrivlig lycka. Det skulle vara underbart att få uppleva det igen. Men samtidigt tror jag lite på ödet. Det som ska hända händer. Annars var det inte tänkt så. Åh, jag hoppas det är tänkt att jag ska få det här jobbet.

Gud vad jag tjatar. Imorgon antar jag att jag vet svaret. Kanske får ni veta hur det blev. Kanske inte. Vissa lär nog veta ändå. Men om det kommer stå i bloggen är osett. Vi får väl se helt enkelt.