Bea

En sak slog mig för ett tag sedan. Jag har förändrats ganska mycket. För några år sedan var jag den som knappt sa ett ord. Jag kunde sitta tyst och lyssna och fundera på om jag skulle säga något. Oftast kom jag fram till att ingen förmodligen ändå ville höra vad jag hade att säga. Så jag höll tyst. Däremot mindes jag allting och formulerade meningar i huvudet som jag sedan kunde skriva om. Texterna blev bra.

Idag är jag nästan aldrig tyst. Jag kan till och med bli less på att höra min egen röst. Det betyder nog inte på att jag blivit säkrare på mig själv eller att jag tror att någon faktiskt vill höra vad jag har att säga. Men av någon anledning pratar jag mer nu. Däremot minns jag nästan inget av det jag sagt och om jag försöker skriva något blir texterna platta och innehållslösa.

Jag vet inte vilken version av mig själv jag tycker minst illa om. Den jag var förut ... Sa ingenting men älskade att skriva. Eller den jag är nu ... Pratar fast ingen förmodligen bryr sig ett skit om vad jag säger. Och jag har tappat allt jag faktiskt var bra på.

Man förändras genom livet. Fortfarande vet inte jag vem jag vill vara. Kanske ett mellanting från den jag var förut till den jag är idag. Kanske någon helt annan. Jag är inte riktigt nöjd nu. Kanske blir jag det aldrig.