Varning för långt inlägg
Igår vaknade jag upp med huvudvärk och var så trött att hälften vore nog. Jag tolkade det som att mitt huvud dragit i nödbromsen. Och det stör mig att jag inte klarar mer. Bara för att man jobbar elva timmar dagen innan och nio timmar dagen innan det så ska man väl inte behöva må skit?! Det ska man faktiskt klara tycker jag. De allra flesta klarar det.
Det som skrämde mig igår när jag jobbade var att jag hade verkligen inget minne och gjorde fel som jag aldrig skulle gjort i vanliga fall. Det var som att hjärnan stängde av och inte alls ville sammarbeta. Och jag undrar, om jag skulle fortsätta i samma tempo ett tag till ... Skulle jag bli senil då?
Jag blir arg på mitt huvud för att jag inte klarar av att göra som jag vill med min egen kropp. För att jag inte klarar sådant som man faktiskt SKA klara, för andra klarar det. Migrän, spänningshuvudvärk ... Alltid är det något med huvudet! Och all vilja i världen hjälper inte för att mota bort det. Det är galet störande.
Men idag mår jag bra. Idag och tre dagar framåt är jag ledig också. Jag vet att vila är bra för mig. Men jag vill inte vila. Det gör mig rastlös. Och känslan av att inte jobba och tjäna så mycket pengar man bara kan gör att jag känner mig maktlös. Men vi har mycket inplanerat under de här dagarna i alla fal och det gör att allting känns ganska bra ändå. Släktingar ska besökas, julmat ska ätas och julklappar ska bytas.
Jag tycker om att handla julklappar. Det är sällan jag unnar mig själv något, men att unna andra någonting är ju minst lika roligt. Någon gång när jag blir väldigt rik ska jag gå lös och köpa fantastiska julklappar som gör folk stumma av glädje. Lamborghinis, jorden runt resor och helikoptrar typ. Drömma kan man ju i alla fall. Tillsvidare får jag nöja mig med att dela ut bara liiiiiiite mindre spektakulära klappar.
Min andra hälft har åkt iväg på nån hockeyträning med sina arbetskamrater så jag har inte så mycket bättre för mig än att skriva. Om nu nån undrade varför det här inlägget blivit så långt. Tråkigt, här har man längtat efter att få vara ledig med honom i flera dagar och när det väl händer lämnar han mig det första han gör?! Besvikelsen var stor först. Men jag har kommit över det nu, lite tid för sig själv kan ju också vara trevligt antar jag. Och så har jag ju Yoda, inte för att jag vet vart han är men ...
Men nu ska det här långa inlägget avslutas så jag kan gå och borsta mina mossiga tänder som sett alltför mycket socker under de senaste dagarna. Bye bye!
Det som skrämde mig igår när jag jobbade var att jag hade verkligen inget minne och gjorde fel som jag aldrig skulle gjort i vanliga fall. Det var som att hjärnan stängde av och inte alls ville sammarbeta. Och jag undrar, om jag skulle fortsätta i samma tempo ett tag till ... Skulle jag bli senil då?
Jag blir arg på mitt huvud för att jag inte klarar av att göra som jag vill med min egen kropp. För att jag inte klarar sådant som man faktiskt SKA klara, för andra klarar det. Migrän, spänningshuvudvärk ... Alltid är det något med huvudet! Och all vilja i världen hjälper inte för att mota bort det. Det är galet störande.
Men idag mår jag bra. Idag och tre dagar framåt är jag ledig också. Jag vet att vila är bra för mig. Men jag vill inte vila. Det gör mig rastlös. Och känslan av att inte jobba och tjäna så mycket pengar man bara kan gör att jag känner mig maktlös. Men vi har mycket inplanerat under de här dagarna i alla fal och det gör att allting känns ganska bra ändå. Släktingar ska besökas, julmat ska ätas och julklappar ska bytas.
Jag tycker om att handla julklappar. Det är sällan jag unnar mig själv något, men att unna andra någonting är ju minst lika roligt. Någon gång när jag blir väldigt rik ska jag gå lös och köpa fantastiska julklappar som gör folk stumma av glädje. Lamborghinis, jorden runt resor och helikoptrar typ. Drömma kan man ju i alla fall. Tillsvidare får jag nöja mig med att dela ut bara liiiiiiite mindre spektakulära klappar.
Min andra hälft har åkt iväg på nån hockeyträning med sina arbetskamrater så jag har inte så mycket bättre för mig än att skriva. Om nu nån undrade varför det här inlägget blivit så långt. Tråkigt, här har man längtat efter att få vara ledig med honom i flera dagar och när det väl händer lämnar han mig det första han gör?! Besvikelsen var stor först. Men jag har kommit över det nu, lite tid för sig själv kan ju också vara trevligt antar jag. Och så har jag ju Yoda, inte för att jag vet vart han är men ...
Men nu ska det här långa inlägget avslutas så jag kan gå och borsta mina mossiga tänder som sett alltför mycket socker under de senaste dagarna. Bye bye!
Kommentarer
Postat av: Annika
Fin blogg!
Trackback
