Man kan bara göra sitt bästa
Ännu en lönespecifikation har nått mig. Jag stirrar på siffrorna med en stigande frustration. Siffrorna är ingen extravagant syn. Visst, det är tillräckligt för att jag ska klara mig. Men inte tillräckligt för att jag ska kunna lägga undan så mycket som jag skulle vilja. Jag har egentligen aldrig varit missnöjd tidigare. Alltid tyckt att det är helt okej. Men plötsligt känns det som att de där siffrorna hånar mig. "Ha ha ... Tror du verkligen att vi kommer räcka någonvart?" frågar de. Och mitt svar är ett uppgivet nej, det tror jag inte. Även om jag inte skulle handla en enda pinal. Inte betala en enda räkning. Även då så skulle lönen inte ens räcka ens till en bänkskiva till vårt nya kök.
Kanske kan jag försöka spara in ännu mer på maten. Äta så billigt som möjligt. Kanske finns det någonting annat man kan hitta på. Sälja bort något? Det går alltid att låna. Men jag är ju så förbannat envis, vill verkligen låna så lite som möjligt för med lån kommer ränta.
Men jag vet ju att det löser sig. På ett eller annat sätt löser det sig. Kanske inte exakt på det sätt som jag skulle vilja bara. Men någon gång antar jag att man får kasta in handduken och känna sig besegrad. När man gjort allt man kunnat finns det bara en lösning kvar. Att svälja envisheten och ta till de alternativen man egentligen helst skulle undvika. För även om jag kan åstadkomma mycket, så kan jag faktiskt inte trolla. Så länge jag vet att jag gjort mitt bästa får jag vara nöjd.
