Bea

Som jag misstänkte igår har förkylningen nu brutit ut. Med ont i halsen beger jag mig inte mot gymmet, jag satte min gräns där tidigare och tänker hålla den. Inte utan lite ångest dock eftersom att jag är orolig för att få huvudvärk om jag tar det lugnt för mycket. Vila behöver jag ju eftersom jag vill vara frisk till lördag då vi åker. Men samtidigt vet jag att jag är ute och går på en tunn linje. Gör jag något fel kan jag lika gärna sitta på planet med ett sjukt migränanfall.

Ibland hatar jag faktiskt min kropp. På utsidan tycker jag väl den är helt okej men på insidan är det mycket som inte fungerar som det ska. Sånt som ingen ser. Jag mår helt okej nu men det behövs inte mycket för att jag ska vara tillbaka på ruta ett igen.

Men jag gör så gott jag kan. Man kan ju inte göra mycket mer. Så länge mitt mående inte hindrar mig från att göra sådant jag tycker om och sådant jag tagit på mig, går det ju att leva med. Om än man mår illa ibland så går det att leva med. Och så länge det gör det är det okej. Men jag hoppas jag får fortsätta må så bra som jag gör nu förstås!