Om jobb, jobbsökande, frustration
Jobbsökande är onekligen en frustrerande aktivitet. Idag blev jag nekad ett jobb jag sökt med motivationen att personalen gärna såg att de tog in en kille. Ja, rent krasst fick jag alltså inte jobbet för att jag inte har någon penis. Man kan bara spekulera om anledningarna till varför någon vill anställa någon med penis framför mig, men nog tjatat om det.
Jag är även frustrerad över det faktum att jag faktiskt redan HAR ett jobb men får typ tre (oftast korta) pass i veckan. Detta ger mig inte något annat val än att söka andra jobb eftersom att jag vill ha åtminstone fyra rejält långa dagar i veckan. Och det i sin tur leder till frustration eftersom att jobbsökande måste vara det värsta som finns. Hallå, jag VILL jobba mycket. Jag VILL och jag sjukanmäler mig i princip ALDRIG och ställer nästan ALLTID upp. Vilken arbetsgivare kan rata det när det finns så (förlåt) sjukt mycket lata människor där ute som sjukanmäler sig så fort de har lite ont i stortån och som jublar över ledighet.
Men nog om det. Det löser sig nog.
