Bea

Det var över tre månader sedan jag sist satte min fot på dansgolvet. Hur kan det ha blivit så länge? Jag som såg dansen som min stora passion, dansen var livet. Och så en dag ... Så kände jag mig bara så less. På att vänta på att bli uppbjuden. På att jaga efter folk att dansa med. För vissa verkade det så enkelt, som att de fick dansa ändå, utan att behöva tänka på att bjuda upp. Och det kändes som att jag aldrig skulle komma dit. Aldrig bli tillräckligt bra och aldrig vara tillräckligt trevlig för att bli jagad på dansgolvet.

Så en danslös månad gick. Sedan en till. Och en till. Men så idag började jag undra, hur det skulle kännas att göra ett nytt försök. Jag var kanske aldrig bäst, men jag tyckte ju faktiskt det var himla roligt emellanåt. Kanske roligast hade jag nog de första gångerna, då jag var TOTALT jättedålig. Så kanske är det där med att vara superbra inte så himla viktigt, egentligen. Jag måste bara lyckas dra till minnes vad som var det.