Bea

Det känns som att jag tagit det säkra före det osäkra alldeles för länge. Det är dags att börja våga leva i nuet och tänka mindre på morgondagen. Därför kommer jag fira min födelsedag utomlands. För att det är sådana saker jag vill göra. Jag hoppade av skolan för att jag ville jobba. Och jag jobbar. Visst, varje månad är oviss och jag vet aldrig från månad till månad om lönen kommer täcka alla inkomster eller om jag måste ta från mina besparingar. Men det jag vet är att jag trivs med jobbet och med mina arbetskamrater. Det gör att det är värt att leva i otrygghet istället för att sitta och plågas vid skolbänken i två år till. Än har jag i alla fall inte ångrat mig.

Jag ska göra mer av de saker jag vill göra. Hoppas på att skaffa en tatuering när jag kommit hem från utlandet. Eller nej, jag SKA skaffa en. För att det är något jag verkligen vill göra. Visst är det bra att ha en stor buffert för oförutsedda utgifter. Men vad har jag för glädje av det om det innebär att jag aldrig kan göra något jag vill göra och aldrig kan unna mig något. Ingen. Och det skriver jag av egen erfarenhet. För att jag sparat, sparat och sparat. Gått med målmedvetna steg förbi godisavdelningen på Ica, godis är en onödig utgift. Inte velat åka och besöka någon, bensin är dyrt. Över huvud taget inte velat göra något, det kostar ju.

Och vad har jag gjort som jag minns under den tiden? Knappt ett enda dugg. Mitt liv har känts fruktansvärt meningslöst och grått. Så nu ryker jättebufferten. Hello ovisshet!