Att vara på väg
Jag trivs för all del med mitt liv. Men den där extra kryddan som gör det riktigt värt att leva saknas liksom. Som att sitta på ett flygplan och stirra ut över en flygplansvinge med känslan av att vara på väg någonstans. Den där fantastiska känslan som får det att pirra i magen.
Mina förhoppningar är att med hårt slit kommer jag någon dag kunna krydda mitt liv med resor. Till New York, till Australien, till Japan ... Listan kan göras lång. Ibland hoppas jag att någon ska komma och bara ge mig en massa pengar så jag kan åka nu, på direkten. Det var trots allt över ett år sedan jag var på väg någonstans sist. Över ett år, det är så sjukt lång tid. Nej, nu är det snart dags igen. Det måste bara gå!
För som det är nu har jag en sådan fruktansvärt stark känsla av att det är något som saknas i mitt liv. Jag kan ligga ibland och känna att det finns en gnagande rastlöshet inom mig. Ett behov av att fylla ett tomrum. Har börjat inse vad det handlar om. Jag tycker om att vara på väg.
