Bugg är endorfiner
Hemma från buggträningen, den fruktade fortsättningsettan. Känslorna är lite splittrade, på ett sätt vill jag tillbaka till den kravlösa grundkursen. Visst, samtidigt vill man ju lära sig mer och utvecklas men det känns inte som att jag vågar ha riktigt lika kul längre. Den utlösande faktorn för det var nog när en tjej som var med och dansade som kille började räkna takt åt mig. I den stunden var det som att all dansglädje försvann ... Men som tur var kom den tillbaka igen några danspartners senare. Men visst, man kände sig rätt tillplattad om man någonsin trott man fick tillåta sig att ha kul och bara köra på.
Nåja, jag är ändå glad. Bugg ger mig alltid en massa endorfiner vilket roliga kurskamrater bidrag såååå mycket till. Skulle kunna fortsätta i all oändlighet!
