Man måste ha mål
Det som skrämmer mig mest är bristen på drömmar och mål. Förut var nog tre av mina största mål i livet att flytta hemifrån, finna den stora kärleken och starta eget. På valborgsmässoafton uppfyllde jag ett av målen, någon månad senare blev det andra klart och i augusti förverkligades det sista målet. Det har gått skrämmande fort, jag tänkte liksom att det skulle ta flera år och inte typ fyra månader!
Nu börjar det i alla fall bli dags att fundera över vad jag vill mer. Jag kan väl börja med att skriva klart den där boken jag påbörjat i alla fall, skicka in den till ett förlag. Sedan var det ju den där tatueringen jag vill ha, den får jag väl se till att skaffa mig ... Men seriöst, det kan jag ju nästan ha klart i år om jag skulle ligga i! Sen då? Jag vill ju förstås lära mig bugga, men sen vet jag faktiskt inte! Man kanske skulle bli musikalartist, filmregissör, elitgymnast ... Nej, det låter inte troligt men jag försöker hitta utmaningar som tar lite tid! ;-)
Journalistikstudierna borde förstås uppta hela min hjärna egentligen förresten, varför gör de inte det? Studierna borde väl gott och väl vara nog för att hålla mig sysselsatt. Kan man tycka. Men hur gör man dem till en så stor utmaning att jag ska lyckas bli motiverad? Skriva kan jag ju, tillräckligt bra för att motivationen att bli bättre inte är så stark som den borde. Det jag skulle behöva är riktigt elak kritik på något jag skrivit, som ett slag i ansiktet. Det jag inte behöver är att gå ifrån skrivhandledningen med orden "känn dig nöjd, det var inte mycket att klaga på" ringande i öronen. Jag skulle snarare behövt gå därifrån med tårar i ögonen, för inget gör mig så motiverad som motgång. Men den kommer väl också så småningom, motgången alltså. Vi har en tenta i oktober har jag för mig, om jag låter bli att förbereda mig får jag säkert känna på nederlag. He he ...
