Julen
Tydligen ska vi träffas på skolan senare än vad som först var bestämt, så då kan jag ju passa på att skriva ett blogginlägg ... Om julen!
Jag vet att det är lite väl tidigt kanske, men jag kom bara att tänka på julen nu. Det slog mig att jag inte längtar dit längre, inte ens lite. Förut var julen nästan årets höjdpunkt, för jag älskade maten, att få träffa alla släktingar, stämningen ... Paketöppningen älskade jag givetvis också när jag var riktigt liten, men med åren blev det mindre och mindre viktigt.
Men sedan några år tillbaka nu känns det bara som att julen bestått av att känna sig fruktansvärt halv. Medan man firat med den ena föräldern, har den andra befunnit sig flera mil bort. Man har suttit och ätit julbord med folk man knappt ens träffat förut, hafsat i sig maten under tystnad. Missat halva Kalle Anka och hela Karl Bertil Jonsson, för någon annan skulle kanske se något annat på tv. Eller så var det helt enkelt ingen som tänkte på det, eller ens brydde sig.
Det känns som att julmagin helt enkelt är borta. Förut var julen verkligen helig för mig, men nu skulle jag lätt kunna fira den långt bort från snö och allt vad julklappar heter. Eller inte ens fira alls, det känns faktiskt inte så viktigt.
Men jag antar att man får stå ut och snällt sitta där i år igen med ett leende som inte riktigt når enda till ögonen och vemodet brännande i bakhuvudet. Bara för att man ska, och så får jag väl hoppas att magin återvänder.
