Orden finns där och väntar på att bli skrivna
Får nästan lite dåligt samvete för att jag är så dålig på att uppdatera bloggen. Inte! Jag har ju faktiskt en bra ursäkt, det har helt enkelt inte hänt något.
Visst hade jag kunnat blogga om hur jag slängde en massa sopor på soptippen, hämtade bildäck i Boden eller något annat fullkomligt ointressant. Men hur många skulle vilja läsa om det? Nope, jag trodde väl inte det. Inte för att jag inte säkert skulle kunna få det att låta väldigt spännande om jag ville ... Men jag orkar inte försöka! :-P All kreativitet har gått åt till att skriva en artikel till en skoluppgift ... Äsh, trodde ens någon på det där? Ibland tror jag inte det FINNS någon gräns för hur mycket jag kan skriva. Artikeln skrevs nog på mindre än en halvtimme och sedan fanns det en massa ord kvar att skrivas. Nu skrivs de inte annat än som kommentarer på facebook, men de finns där ändå redo att plockas fram när tillfället är rätt (läs: när jag inte är så förtvivlad över att halsontet återvänt).
Men jag älskar att skriva! Älskar att formulera meningar i huvudet när jag cyklar hem från skolan eller går på stan, för att sedan äntligen få sätta samman dem till en enda underbar text som bara flyter på när jag väl börjar skriva den. Jag vill leva på det! Eller det gör jag nog förresten redan, på ett sätt. Skrivandet är som luft, det går inte att leva utan så kanske lever jag redan på det? Men på riktigt! Att få skriva saker som andra människor läser och har en åsikt om, kanske skriva sådant som någon känner igen sig i eller som hjälper någon på ett eller annat sätt. Det skulle vara fantastiskt!
skriv! skriv om soptippen och den vidriga stanken av andra människors lämningar! skriv om däcken som du hämtade i den pittoreska staden med det gamla sjukhuset. skriv för det är alltid intressant att läsa varierade texter. du behöver inte blogga om det du tror är intressant för vissa läsare. blogga om allt för alltid intresserar det någon och det kan locka till fler läsare. kram!!!!
