Småjobbigt
Kroppen börjar säga ifrån. Idag när jag kom till stallet och såg allt som skulle göras tänkte jag bara, "nä jag orkar inte!" Hade ju dock inget val, men nog var det med värk i varenda jäkla kroppsdel. Sneglade mot småponnyerna och önskade jag hade en tioårings längd och vikt, det var ungefär så mycket kraft jag hade egentligen, så att det varit lagom att rida en liten pluttponny. Bättre blev det inte när jag väl kom mig ut för att rida heller, när jag fick anledning att fundera över om det fanns någon anledning till att skagen-sandwichen jag köpte och åt innan var på halva priset. Say no more, men det var lite småjobbigt.
Nu sitter jag och diskuterar med min kropp om vi orkar med dans imorgon. Kroppen tycker vi ska vila, huvudet håller med kroppen och hjärtat är splittrat. Kroppen tror inte den kommer orka med, huvudet säger att det kan bli småjobbigt på alla plan och hjärtat vill både träffa allt härligt dansfolk samtidigt som det vill bespara sig en del andra saker som känns känslomässigt småjobbiga. Två och en halv röst mot en halv ... Men ni vet, det är ju ändå hjärtat som har sista ordet i slutänden i min värld!
