Mitt förhållande till maten
Har jag sagt att jag älskar mat? Äsh, även om jag inte har det har det knappast undgått någon att jag tycker om att äta. Förut däremot hade jag verkligen ett förskräckligt förhållande till mat, åt bara för att jag var tvungen, men så ville ju alltid min mage döda mig efter varje måltid också så det var kanske inte så underligt egentligen.
Men nu älskar jag att komma hem, för där finns allt jag kan tänkas bli sugen på! Eftersom att jag har mina perioder då jag i princip bara blir sugen på en eller två saker, är det egentligen ganska lätt att ha allting hemma också. Sen får jag säkert näringsbrist och en massa skumma grejer, kanske är det därför det vid något enstaka tillfälle blir svårt att fokusera? :-P
Men det är så värt det i alla fall, huvudsaken är ju att jag får äta det jag tycker om och tycker om det! Tycker jag i alla fall, somliga håller garanterat inte med (mamma ...). Men jag varvar faktiskt periodandet med att äta annat också, när jag känner för det. Men då man levt med inställningen att "jag äter bara för att jag måste" och "jag tycker inte om att äta", tycker jag man får äta vad man vill åtminstone i ett år framöver för att riktigt befästa ett ordentligt kärleksförhållande till maten igen. Än så länge är vi fortfarande inne i smekmånadsfasen ;-)
Vet du vad gumman-bara du äter maaaaat så får du i princip äta vad du vill. Men det där slisket och snaksen och alla halvfabrikat, det är det jag opponerar mig mot. Det är faktiskt alldeles för mycket skit i maten som det är. Man mår sååå mycket bättre om man äter riktig mat. Som bacon och ägg! :)