Bea

Hur jag lyckades skriva en dikt i mitt tillstånd den här tiden på morgonen är ett stort mysterium. Men ja, det gjorde jag i alla fall. Förut såg jag nästan på dikter med dödsförakt, de var alldeles poetiska för att min skönlitterära hjärna skulle ha någon chans att få ihop några. Men nu är det tydligen så att kärlek, rädsla och saknad kan föda de mest djupa dikterna till och med från min hjärna. Där ser man.