Framsteg!
För ett tag sedan skuttade jag ner för att svara när hemtelefonen ringde, tyckte det skulle bli kul, hör och häpna! Men ju mer jag pratar i telefon, desto roligare börjar jag tycka att det är. Förut skulle jag om det ringde, tittat misstänksamt på telefondisplayen för att sedan svara, ytterst tveksamt. Om det varit ett nummer jag inte känt igen, skulle jag kanske förresten inte svarat alls.
Men så för lite drygt en månad sen satte telefonen igång att ringa och när jag såg det där okända numret, kändes det plötsligt helrätt att svara. Och sen dess har det bara fortsatt, med de ibland timlånga telefonsamtalen som jag faktiskt längtar mig tokig efter. Det skulle jag aldrig skulle trott för bara någon månad sen!
Från att ha haft en rejäl telefonfobi verkar jag nu vara ... Botad? Eller i alla fall på god väg. DET ÄR FANTASTISKT!
