Äntligen äntligen äntligen!
Så var det äntligen klart. Det som legat och skavt i mitt medvetande i flera veckor, försökt ta min dyrbara tid i anspråk utan någon större framgång. Som fått mig att vrida mig av dåligt samvete när jag gått och lagt mig varje kväll. Uppgiften, det muntliga nationella provet i svenska. Talet.
Äntligen är det skrivet, under stor vånda och prestationsångest efter att ha hört klasskamraternas mäktiga tal. Som vanligt innan var jag övertygad, mitt kommer gå åt skogen och jag det finns ingen chans att jag kommer på något ens i närheten av intelligent att säga. Som oftast får väl sägas, hade jag också fel som tur var. Det blev visserligen inte enastående, men fullt duglig faktiskt. Tillräckligt bra för att jag ska kunna presentera det framför klassen, utan att totalt skämmas ögonen ur mig. Helt okej, faktiskt. Faktum är att det nog skulle haft potential att bli rätt fint också, om jag lärt mig det utantill och lagt till några vackra gester för att förstärka intrycket. Det tänker jag emellertid inte bemöda mig med. Nix, jag orkar faktiskt inte! Inte för att jag är lat, men för att jag inte orkar viga mitt liv åt skolan längre. Kanske har jag bättre saker för mig?
