Bea

Om en vecka och en dag nu åker jag till Turkiet för andra gången i livet. Första gången var för lite mindre än ett år sedan, då det var med spänd förväntan jag klev på planet efter att ha längtat i månader. Nu? Trots att jag vet vad jag har att vänta mig och hur underbart det är där, har jag svårt att se fram emot resan. Anledningen stavas saknad, och hjärtat som slog för Turkiet ropar att det vill inte dit längre om det innebär att jag inte får vara med den jag älskar. Det stör mig faktiskt en aning, för jag tycker det är rätt jobbigt att gå runt med hjärtevärk hela tiden. Kan man säga åt hjärtat att skärpa sig, tro?