Bea

Frid i hjärtat om man bortser från en liten djupdykning igår. Det stör mig att det behövs så lite nu för att skicka mig till botten, men det verkar samtidigt krävas lika lite för att dra upp mig därifrån.

För första gången i år känns det dock som att denna jul kommer bli bra trots allt. Jag kommer vara hel till minst två tredjedelar i alla fall och att få ha min älskling hos mig på julen, det är OBESKRIVLIG lycka! ♥ Även denna helg har känts som ett töcken av lycka och kärlek, många leenden och allmänt välmående. Det är efter helger som denna jag är helt säker på att jag är precis där jag ska vara och vill vara resten av livet. HALELUJAH, I JUST LOVE HIM SO ...

Jag tror att jag är på rätt väg nu. Det känns i alla fall så för tillfället och jag hoppas av hela mitt hjärta att det är en ihållande känsla. Det är så trist att känna sig svag och nere, för det är inte jag någonstans. Jag har gjort så mycket på sistone som inte känts som jag. Varit extremt omogen, okej när man är 19 är det kanske okej, men jag vill vara så mycket bättre än så. Tro att jag kommit lite längre ändå. Nu gäller det bara att bevisa det också, för mig själv framför allt, för jag har sjunkit så grymt mycket i mina egna ögon den senaste tiden.

Men nu siktar jag upp. Mot styrkan. Mot den ihållande lyckan. Mot självförverkligandet. Jag kan, jag vill, jag vågar.