När är man trevlig på riktigt?
Det är morgon. Jag har ätit gröt och tänkt djupa tankar om livet. Inget jag ska plåga er med, men i det stora hela gick de ut på att det ju egentligen inte går att säga att en person är trevlig om man inte träffar den så ofta. Jag menar, det är jättelätt att vara trevlig ... I kortare stunder. Det är ju först när man börjar umgås mer med någon mer regelbundet som man kan se alla personens sidor, dens sanna jag. Eller? Det är ju samma sak med det här med lycka, kan man säga att en person alltid är glad och lättsam om man bara träffas vid speciella tillfällen? Är inte de flesta sådana vid speciella tillfällen? Tror knappast de är så jämt i vardagen också.
Jaja, eftersom att jag precis börjat en ny skola och ska lära känna nya klasskamrater är det väl inte så konstigt att jag funderar på det antar jag. Själv känner jag i alla fall att jag mer och mer börjar sjunka in i mitt tysta, trista jag. Första dagen var det lättare att le och vara glad, men hallå ... I alla fall JAG orkar inte vara så jämt! Nåja, förhoppningsvis tycker ingen jag är skum och dum för det, förhoppningsvis :-P En sak är i alla fall säker, jag kommer alltid att hålla hårt i de som faktiskt står ut med mig mer än någon gång då och då! ♥
Oj, tiden flyger iväg! Nu ska jag göra mig färdig och cykla iväg till skolan! Tjao!
