Bea

Efter fyra dagars frånvaro på bloggen kikar jag in för att säga hej. Jag varvar jobb med lite ledighet och mycket utemat blir det. Har det rätt okej i alla fall. Ingen motivation till att blogga dock. Ändå knappt någon som läser och ingen kommenterar.

Men för att berätta något lite roligt så har vi kanske bestämt oss för vart vi ska ha bröllopsfesten. Det blir nog inte där vi tänkte först men däremot här i stan. Nu gäller det bara att planera allt. Hur många man ska bjuda osv. Allt är ju egentligen en fråga om kostnader och plats. Men vi får se helt enkelt, än har vi lite tid på oss.

För övrigt har jag inte mycket att berätta. Återkommer när det finns mer att säga.

Har det rätt bra nu trots att det inte blev någon semester den här sommaren. Jobbar på halvfart och får ändå tid över att njuta av solen. Så länge min käre fästman är ledig känns det helt okej att ha det så! När han börjar jobba igen ska jag också se till att börja jobba så mycket jag kan. Men ibland behöver man ta det lite lugnt också och den tiden är nu!

 

Igår blev det först en tur in till stan för att uträtta några ärenden och äta på Subland (de har ju faktiskt mer än mackor, grymt bra!) Sedan hamnade vi hos några vänner som har en massa hundar (okej, fem). Där mådde man ju faktiskt helt okej ...

 

Försökte ligga ute och sola, för det är ju galet varmt ute. Klarade typ tio minuter. Har inte alls ro till att ligga still! Det hade väl varit en sak om man haft en pool att doppa sig i eller lite trevligt sällskap. Men att bara ligga still och göra ingenting i den här värmen är faktiskt tufft. Nu sitter jag i uterummet istället med datorn i knäet. Det passar mig nog bättre kan jag motvilligt konstatera. Älskar sol, men är tydligen ingen "pressare". Då vet jag det.

Jag jobbar. Mellan jobben försöker jag leva. Träna, ligga i solen och få i mig mat. Nästa vecka har jag ledigt i tre dagar. Min älskade sambo har då fått semester. Så det enda jag vet är att något ska vi göra under dessa dagar. Den lediga tiden ska tas tillvara på. Det är viktigt. Frågan är bara vad vi ska hitta på. Det är ännu oklart.

 

Jag har förresten gått upp i vikt. Hur mycket vet jag inte, vågen här hemma funkar inte som den ska. Men det syns på min kropp. Glappet mellan benen är så gott som borta. Lite mer former har jag nog fått också. Ser friskare ut. Mitt mål har ju varit att gå upp så mycket i vikt att jag får bli blodgivare och hjälpa andra. Men jag googlade på det idag och insåg att jag förmodligen aldrig kommer få ge blod oavsett. För med min diagnos får man inte det för man vill inte riskera ohälsa hos givaren. JAHA?! Känner mig besviken. Ungefär som att säga att min kropp aldrig kommer fungera som en normal människas. Vill inte tro det.

 

Jaja. Det får väl räcka med att jag känner att jag mår bra då. Att jag ser normal ut och fungerar normalt. Mer bevis än så får jag nog inte. Tyvärr. I vilket fall som helst är det häftigt att jag kan fungera normalt. Visserligen innebär det ju att jag får avstå från mycket gott. Men ändå, egentligen borde jag nog må sämre. Men jag är glad för att jag inte gör det såklart.

Tänkte bara kika in och säga att jag fortfarande lever. Har två jobb nu dock. Och när jag väl är ledig vill jag ju tillbringa tid med min älskade sambo. Så mycket bloggande hinns väl inte med direkt. Ska dock försöka skriva när jag har något att skriva om. Det vill säga, inte nu.

Igår var jag ledig. Idag har jag jobbat tre och en halv timme bara och sedan tränat efter det. Äntligen börjar jag känna mig som en människa igen. Jag tänker, jag känner och jag lever. När jag jobbade som mest var jag som en zombie. Känslan jag har nu är både skön och stressande på samma gång. Jag vet att om jag är såhär avslappnad jobbar jag för lite. Men det är ju så treeeevligt att känna sig levande!

Men räkningarna ska likafullt betalas. Drömmar ska uppfyllas. Detta går ju inte. Mer jobbtimmar måste in. Får väl vakna upp ur den här sköna bubblan och försöka fixa det helt enkelt. Jupp, så måste det bli!

Ledig idag. Det känns ärligt talat ganska konstigt efter en väldigt intensiv jobbperiod. Men nu har jag bara ett jobb (för tillfället) så då blir det ju lugnare. Är sugen på att jobba extra på mitt kära gamla jobb ... Jag saknar redan alla där och då har det bara gått en dag sen jag slutade typ! Tänker på dom rätt ofta och hur de klarar sig. Det blir ju så, de har varit som en familj för mig ju! Svårt att släppa taget då.

Men jag måste samtidigt satsa helhjärtat på att komma in i mitt nya jobb och visa min bästa sida där. Den största utmaningen hittills har varit att inte säga "smaklig måltid" till kunderna när jag står i kassan. Jag tycker om att så i kassan och hjälpa folk, det är min favoritdel av nya jobbet. Är ärligt talat inte så duktig på att packa upp varor och sånt än. Blir stressad och river ner saker. Jag blir alltid stressad när jag känner att jag är dålig på något. Och det gör ju bara allt ännu värre! Men nog ska jag säkert komma in i det också. Fast jag kommer nog alltid gilla servicebiten av yrket bäst!

En sak som jag upptäckt när man jobbar mycket själv är att efter en stund börjar man prata med sig själv. "Makaroner ..." "Jaha, ketchup ...?!" Rätt som det är blir man stämplad som galen. Men jag saknar att inte kunna prata med någon. Tystnaden blir ju rätt påtaglig. Nåja, jag antar att det är en vanesak. Det kan väl vara skönt också ifall man skulle råka vara på dåligt humör. Vilket jag väl sällan är. Men ändå.

Ja, idag är jag ledig i alla fall. Ska fylla dagen ändå har jag tänkt. Träna. Kanske gå på stan. Kanske kika in på gamla jobbet och se om de lever än (ja, jag HAR svårt att släppa det!) Sen ska jag väl laga middag, något med potatis. Säkert gör jag något mer. Inte kan jag då ta det lugnt i alla fall, då blir jag nog tokig :-)