Tankar

Min mor (min typ enda läsare) tycker jag ska uppdatera ofta så jag känner mig smått tvingad att skriva något. Dock så händer det inte så mycket spännande i mitt liv för tillfället. Sambon är iväg på kurs och jag började morgonen med att starta larmet på hans bil och väcka hela kvarteret. Därefter har jag jobbat några timmar, tränat styrketräning och femton minuters cardio och sedan bara ätit nyttigt och gott och tagit det lugnt i soffan. Har grymt bra motivation vad gäller kosten nu och älskar verkligen all god nyttig mat som finns. Bönpasta är faktiskt till exempel grymt mycket godare än vanlig, äcklig vetemjölspasta. Jag tycker om mat som känns fräsch och ren helt enkelt.
 
Har även funderat en femtioelfte gång på bröllopsinbjudningar och haft ångest över det. Skickade iväg några extra inbjudningar efter lite funderande och vill egentligen skicka iväg fler också ... Samtidigt som jag vill återkalla varenda en. Herre gud, jag förstår faktiskt folk som väljer att inte gifta sig! Självklart vill jag gifta mig med min älskade fästman och livskamrat och ordna en fest för nära och kära. Men att behöva fundera över vilka man ska bjuda innebär väldigt mycket ångest för mig.
 
I slutändan hade det ändå varit enklast att bara bjuda de som kommer när man fyller år. Men då fyller man ju inte en hel kyrka och det finns faktiskt fler personer jag tycker om även om de aldrig hälsar på mig ... Vilket säkert bara beror på att jag inte har några barn. Alla hälsar på folk som har barn. Varför hälsar man på folk som har barn förresten? Vad är så speciellt med dom? Jag antar att man inte kan förstå allt.
 
Det är i ensamheten tankarna föds. När jag inte har min andra hälft vid min sida, han som får mig att känna som den tryggaste och mest älskade personen i världen. Jag gillar inte att tänka. Tankar om varför jag inte är som alla andra. Varför jag inte är en sån man kommer inpå livet och lär känna på djupet. Det är nog mycket mitt eget fel. Att jag är så rädd att inte vara tillräcklig för någon att jag stöter folk ifrån mig. Jag vill inte vara sån. Men jag är en sån. Som hellre lyssnar till andra än att prata om mig själv. Som man kan jobba med i flera år utan att egentligen känna.
 
Jag vet inte ens om det finns nåt att veta om mig. Vet inte ens om jag känner mig själv.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Det går ju att använda telefonen också! :-P

2015-03-24 @ 10:56:44
Postat av: Bea

Använda telefonen?

2015-03-24 @ 11:17:53
Postat av: mamma

Jag tror, älskade lilla gumman, att vi ( detta har du troligen ärvt från mig) måste känna oss fullkomligt trygga med en människa för att kunna, och vilja, släppa dem in på skinnet. Relationer kan orsaka mer bekymmer än vi orkar ta och ställa mer krav än vi orkar ge. Men hittar man alldeles rätt vän är det helt otroligt bra!
Och det där med att känna sig själv - för de allra flesta tar det lääääääänge innan man vet vad man står för, innan man vet vad man verkligen gillar och vad som får en att må riktigt bra och hur man är som människa. Att veta vem man är, är väl också att stå för sina egna åsikter och inte hela tiden försöka vara alla till lags utan våga gå sin egen väg. Kan man dessutom hitta en livspartner som accepterar alla dina egenheter (för egenheter har vi alla även om en del tror att de är perfekta) utan att försöka ändra på dig, ja då (!), kan du skatta dig verkligen lycklig!
Men, handen på hjärtat, hur många lever det själsligt, perfekta livet?
Kram!

Svar: <3
Bea

2015-03-24 @ 15:16:00
Postat av: Jag...

Tjaa...istället för att stressa för att skriva här så kan ju båda parter lyfta luren och prata med varann för att få veta hur den andra mår! :-P Jag vet att det är gammaldags men det funkar fortfarande! ;-) G.

Svar: Ja om man lyckas tajma in det när ingen jobbar :*
Bea

2015-03-25 @ 14:11:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0