Bea

Idag vaknade jag upp till en ledig dag och mådde faktiskt helt okej. Så sen jag vaknade jag har knappt vågat sitta still ens en kort stund för jag vet att om jag gör det så sköljer tröttheten över mig och då blir jag passiv. Har skottat, handlat två gånger (missade lite första gången), lagat två olika maträtter till matlådor och plockat undan lite smått. Nu la jag mig i soffan för att hämta andan lite. Ja, det var ju dumt. Nu känner jag hur trött jag är. Är i princip alltid trött och jag förstår det inte! Borde inte vara såhär trött jämt. Så länge jag håller igång går det bra men vilar jag vill jag bara sova och sen blir inget mer gjort den dagen. Men idag har jag bestämt att det inte ska bli en sån dag. När jag bloggat klart ska jag tvinga mig själv att stiga upp och fortsätta.

 

Jag måste verkligen komma över den där tröskeln (eller snarare stenmuren) som jag fastnar bakom när jag blir trött. Det går inte att komma hem och krascha i soffan efter jobbet. Eller att ligga i soffan nästan en hel dag om man är ledig. Hushållssysslorna måste skötas likafullt när man bor i hus. Och jag vet ju att när jag väl kommer igång är det inga problem, då kan jag få hur mycket som helst gjort. Problemet är bara att börja. Ibland känns det som att det krävs att någon trycker upp en pistol mot tinningen på mig för att jag ska orka ta tag i till exempel städningen. Det är som att soffan blir en magnet som drar mig nedåt, vilket är dumt för jag vet att jag mår bäst av att göra saker och röra på mig och inte tänka så mycket.

 

Om nån dag kommer jag för övrigt få hem ett brev från mitt försäkringsbolag där de säger att jag inte har tillräckligt stora problem för att få någon ersättning från dom. De har alltså i princip friskförklarat mig. Det är ju helt underbart ... Bortsett från den lilla detaljen att de har fel. Att påstå att en kronisk inflammation i tarmen inte innebär stora problem är ju väldigt fel. Att påstå att det inte innebär stora problem att inte kunna äta varken gluten- eller mjölkprodukter är ju verkligen att vara helt ute och cykla. Att påstå att man inte skulle lida av att ha magkramper, värk i leder och inte kunna gå upp i vikt ... Ja, det är ju vad, ett hån? Men de kollar väl mest på mina journaler och där finns inte så mycket eftersom jag hållit mig undan från sjukhus. Men överklagas ska det göras, this means war!

 

Nä, nu skriver jag kanske mest som en ursäkt för att slippa gå upp och fortsätta med hushållsarbetet. Jag får väl lov att rycka upp mig och krossa den där muren nu. På återseende!