Jag och min kropp
Inne på min fjärde ledighetsdag. Hade jag inte haft saker inplanerade hade jag blivit galen. Men nu när jag har träningen att ta ut min energi på kryper det inte lika mycket i benen längre. Jag kan rentav uppskatta att vara ledig och få fokusera på det jag brinner för.
Min viktuppgång går förresten åt rätt håll. Jag startade på 42 kg och nu är jag uppe på 45 kg. Skulle ju egentligen inte börja träna förrän jag nått 50 kg, men jag tror ändå jag gjorde rätt i att ändra mitt beslut. Äter mycket mer nu när jag håller igång och dessutom har ett väldigt konkret mål.
För någon dag sedan fick jag förresten ett brev om uppföljning från försäkringsbolaget. De ville veta hur jag mådde och så. Jag skrev typ en novell och skickade till dem. När jag läste vad jag skrivit insåg jag hur mycket livsmedel jag faktiskt avstår från pga. min sjukdom. Och hur mycket huvudet faktiskt får gå på högvarv varje gång man ska någonstans. NÄR kommer jag kunna äta? VAR kan jag äta? VAD kan jag äta? Det är påfrestande för psyket, onekligen. Men när jag jämför mig med andra med samma diagnos kan jag samtidigt känna att jag har tur. För jag har aldrig varit sjukskriven för den, aldrig varit inlagd för den. Till skillnad från så många andra. I jämförelse lever jag väl ett normalt liv. Och jag mår oftast bra, det kräver bara en jäkla disciplin. Men för att ha en kropp som tar upp så lite näring är jag ändå väldigt fylld med energi. Rastlös har jag aldrig slutat vara.
Det är inte sällan folk har kommenterat min undervikt och någon har rentav kallat mig anorektisk. Men när jag ser bilder på folk som verkligen har anorexia ser jag att jag aldrig, aldrig någonsin varit ens i närheten. Jag har mått dåligt över vad folk har sagt till mig men inser först nu att jag aldrig ens borde ha tagit åt mig. För även om mitt BMI inte varit vad det borde vara har undervikten aldrig hindrat mig från att leva ett normalt liv. Jag har aldrig svimmat av utmattning eller haft anmärkningsvärt dåligt immunförsvar. Det har aldrig varit någon fara med mig.
Men nog pratat om det. Nu ska jag bege mig för att träna. Som vanligt numer, hehe.
Min viktuppgång går förresten åt rätt håll. Jag startade på 42 kg och nu är jag uppe på 45 kg. Skulle ju egentligen inte börja träna förrän jag nått 50 kg, men jag tror ändå jag gjorde rätt i att ändra mitt beslut. Äter mycket mer nu när jag håller igång och dessutom har ett väldigt konkret mål.
För någon dag sedan fick jag förresten ett brev om uppföljning från försäkringsbolaget. De ville veta hur jag mådde och så. Jag skrev typ en novell och skickade till dem. När jag läste vad jag skrivit insåg jag hur mycket livsmedel jag faktiskt avstår från pga. min sjukdom. Och hur mycket huvudet faktiskt får gå på högvarv varje gång man ska någonstans. NÄR kommer jag kunna äta? VAR kan jag äta? VAD kan jag äta? Det är påfrestande för psyket, onekligen. Men när jag jämför mig med andra med samma diagnos kan jag samtidigt känna att jag har tur. För jag har aldrig varit sjukskriven för den, aldrig varit inlagd för den. Till skillnad från så många andra. I jämförelse lever jag väl ett normalt liv. Och jag mår oftast bra, det kräver bara en jäkla disciplin. Men för att ha en kropp som tar upp så lite näring är jag ändå väldigt fylld med energi. Rastlös har jag aldrig slutat vara.
Det är inte sällan folk har kommenterat min undervikt och någon har rentav kallat mig anorektisk. Men när jag ser bilder på folk som verkligen har anorexia ser jag att jag aldrig, aldrig någonsin varit ens i närheten. Jag har mått dåligt över vad folk har sagt till mig men inser först nu att jag aldrig ens borde ha tagit åt mig. För även om mitt BMI inte varit vad det borde vara har undervikten aldrig hindrat mig från att leva ett normalt liv. Jag har aldrig svimmat av utmattning eller haft anmärkningsvärt dåligt immunförsvar. Det har aldrig varit någon fara med mig.
Men nog pratat om det. Nu ska jag bege mig för att träna. Som vanligt numer, hehe.
Kommentarer
Trackback
