Bea

Jag är så trött på den här jäkla vardagslunken. När jag sitter och tittar på semesterbilder blir jag påmind. Påmind om varför jag längtade så innerligt efter utlandsresor. För i en vardag när man jobbar och det finns en massa saker hemma som behöver tas itu med, så blir man trött. Det verkar inte finnas någon tid för omtanke och ömhet. Bara ett grått ludd av jobb, tvätt, disk, städning, matlagning, handling, sova, äta ... Och så börjar det om igen. Ska det vara såhär?