Bea

Jag har pressat och pressat fast jag egentligen helst av allt velat vila. Idag tog det stopp. Eller egentligen igår, jag mådde dåligt redan igår. Men envis som jag är pressade jag mig igenom fyra och en halv timme på jobbet, "för laget" Men när jag vaknade upp lika dyngförkyld och illamående idag kände jag att det fick vara nog. Jag ger upp, jag erkänner att jag är mänsklig. Fast det krävdes faktiskt att jag fick höra från min älskling att jag inte borde jobba för att jag skulle vara riktigt övertygad. Även fast jag visste innerst inne. Men en sak är säker och det är att jag tycker egentligen aldrig jag är nog sjuk för att inte jobba. Så envis är jag.

Men nu ska jag vila. Inte röra ett finger. Hoppas att jag snabbt blir frisk så jag kan börja om att jobba. Helst redan imorgon. Är jag för optimistisk? Jag vet inte. Bara jag slutar må illa så jag kan äta något så är jag nöjd. Då klarar jag väl att jobba. Joooooo.