Bea

Jag är 20 år. En siffra, ett slutgiltigt bevis för att jag är vuxen. Nu går det inte längre att gömma sig bakom tonårens omogenhet. Men jag vet inte om det känns som att jag är vuxen, eller som att jag någonsin kommer bli det fullt ut. När jag tvättar, diskar, ringer hyresvärden och gör en felanmälan ... Hela tiden när jag gör vuxengrejer känns det som att jag leker vuxen. Som att det inte är på riktigt.

Men jag har lovat mig själv att jag ska vara en mogen och ansvarstagande vuxen från och med nu. Efter att ha levt i 20 år är det liksom ändå dags. Och då menar jag inte att jag ska sluta ha roligt och börja vara sådär dödande seriös jämt. Nej, jag menar helt enkelt bara att mitt hem inte längre ska se ut som en svinstia och att jag ska klara att ringa viktiga samtal själv istället för att andra ska göra det åt mig. För jag vet ju att jag klarar det.