Självklarhet
Ikväll har jag varit på buggträning (skrev fel där först, så det blev gubbträning istället), det känns lite som att det är jag och ett gäng par. Blir alltid smått tårögd när jag ser folk som tycker om varandra och faktiskt visar det också, om så bara med små gester. Som håller om varandra, kliar varandra på ryggen eller vad som helst trots att de är ute bland folk. Som trots att det finns massor av folk runtom dem, bara har ögon för varandra. De ser så trygga och glada ut, det är så självklart på något sätt att de hör ihop. De vet det, alla andra vet det ... Och fan, jag skulle förmodligen smälla till den som ens funderade på att sära på dem. För jag tror faktiskt inte jag vet något finare.
Det tycks så enkelt, att bara sträcka ut en hand mot den man älskar och glömma omvärlden även om den består av massor med personer du känner. Men inte fan är det någon självklarhet! Jag skulle förmodligen svimma av lycka och förvåning om det hände mig.
Då krävs det först att du ser de gånger som man faktiskt gör det...
Men då krävs det också att det sker tillräckligt ofta så man inte hinner glömma när den senaste gången var. En kram på några sekunder när man kommer hem eller en vänlig smekning i förbifarten kräver ingenting av den som ger den men betyder så otroligt mycket för den som får den. En tanke att ta åt sig.
