En väg att gå
Lyckan är bräcklig. Jag räknar inte med att jag inte kommer falla ibland, men det viktigaste är att kunna resa sig igen. Att ha stöd att ta sig upp och bli accepterad och förstådd även när man är svag. Veta att man har den tryggheten. Då är det också lättare att inte hamna där allra längst nere. Och andetagen behöver aldrig kännas särskilt tunga att ta.
Jag har mina första delmål klara för mig. Förståelse, att inte döma på förhand. Styrka, att stötta istället för att sänka. Mod, att våga känna fullständig tillit. Jag säger inte att det inte är en bit kvar tills jag är där, men jag hoppas att jag får den tid jag behöver för att komma dit. En hand att hålla på vägen.
Det är allt jag ber om.
Kommentarer
Trackback
